Dagarna innan ett nytt år

Tänk. Dagarna går för snabbt, livet passerar fortare än livet borde och jag flåsar efter -med en tanke om att en dag kommer jag att sitta i en karmstol och minnas allt detta med eftertryck och en enkel tår i ögat.

 Så inte i dag -vi jobbare i halvskift och teet blir alltid kallt. Kallare än då Tuva var bebis och vi inte hade en aning om hur och när att göra vad. Maten är mer snabblagad än jag önskat och grönt, som brukar vara min huvudföda är numera det jag inte hinner tugga ned då en bebis gnäller på axeln och en Tuva bråkar om huruvidaman borde gå på toaletten innan man går. 

Livet upplevs ibland i ultrarapid -en naturfilm där en ormbunke vecklar ut sig, och jag sitter i tv-soffan och förstår hur mycket som måste hänt mellan raderna för att jag fått denna film klippt och färdig för tv. 

Tuva har begåvats med en hejdundrande ögoninflammation och Bastian har en sämre dag, vilket betyder att någon måste hålla honom mycket nära all vaken tid. Leah är som vanligt, vilket alltid lämnar mig med en känsla av föräldraförfall -begär hon det inte orkar jag inte. 

Ryggen värker i takt med hjärtat med dessa kids, hinner inte ett uttjatat ord och tröttheten är  bedövande.

Ändå är vi lyckliga för detta allt i överflöd. 

Allt detta som delar mitt hjärta i tårtbitar. Hur får man tid för tre barn och en älskad man, och samtidigt tid att tvätta sig med tvål och inte bara vatten?

Ögoninflammation

"Ammar som du"

Lunchvila

Ett av de få sätten att få Bastian att sova -gungan

Leah är enkel som vanligt, och alltid sist i kön

Vinterpromenad 

Sex veckor utan hejd

Sex hela veckor har gått sedan tvillingarna kom till oss, och precis som Patrik säger är det ingen hejd.

Ibland känner jag mig lite snuvad på den där trygga känslan av att få andra barnet. Med tvillingar är det som jag känner att (nästan) få barn för första gången.

 Det går fort, det är lite nervöst och jag känner som stort att jag inte riktigt hinner med. Ibland funderar jag på hur jag hann sitta o göra en vagnmobil eller pyssla över lag med Tuva som bebis -det här är full on hela tiden.

Bebisstatus är att bägge väger över 4kg, är över 50cm och har huvuden stora som resten av familjen:)

Mornarna är både ljuvliga och helt hysteriska -oftast vaknar alla vid 6:30 och Tuva kollar barnprogram medan vi bollar barn och försöker dricka kaffe innan det blir kallt.

Det hör till saken att vi blivit benådade med två bebisar som sover extremt lite under dagarna, och vaknar var tredje timme som mest under nätterna.

Men det är fint. Så himla fint att få ha allt detta och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå all överflöd jag fått. Igår hade jag och Patrik hela 2 timmar tillsammans utan att behöva bära eller ta hand om någon annan än varandra, och det var mitt balsam för själen. 

Jag ser med stora ögon och stor uppskattning på alla ensamstående tvillingföräldrar som finns, och ser med svårmod och krypande panik fram emot slutet av februari då jag blir ensam med twinsen på dagarna.

And the race goes on.

Varm mjölk utan honung

En hel månad har gått sedan vi gick från tre till fem. På ett sätt har det gått otroligt snabbt -det känns som om jag i princip endast tittat ned i ett barnansikte dag som natt. Å andra sidan har min fysiska frihet ökat dramatiskt -jag har rört mig mer än jag gjort på många månader tack vare en tjugo kilo lättare kropp och en man som inte räds åt att ta sig an två bebisar på en gång. Friheten är ljuvlig!

Graviditeten var utan jämförelse det tyngsta och tuffaste jag kunnat tänka mig, och bortom det. Det var många dagar jag bara ville gråta men vågade aldrig önska dem på utsidan då idén om dem skrämde mig. Eller snarare tanken om att de inte skulle få finnas de med.

De finns nu i allra högsta grad.

Numera väger de en mycket bra bit över tre kilo och kräver att få ha en mänsklig madrass när de sover. Hemma är det aldrig tyst och vi sover i tretimmarspass. Allt luktar varm mjölk.

Hurra för bebislivet!

En vecka med kidsen, en vecka med så mycket kärlek

Vi kom hem i fredags. Raskt in i alltihop då Tuva var hemma från dagis med något typ av jättesvullet öga -vi gick från tre till fem på en minut och det känns överväldigande men fantastiskt.

Min fina familj.

Två nya

Och bara sådär blev mitt hjärta ännu större och min kärlek ännu vidare.

En lagom tidig måndagmorgon i november flödade solen in i ett rum där fåglarna sjöng starkare än min rädsla någonsin skulle kunna göra.

Välkomna hit mina barn.

Sista tillväxtultraljudet med taxi

Tre och strax under tre kilo stycket, dessa två som sitter upp med sina huvuden mot varandra. Jag har alltså haft rätt när jag hoppat till flera gånger om dagen av de mest udda känslorna av att jag har något som med all kraft sprätter till långt ut i ljumskarna -jag har fötter där:/ 

Jag tror att detären av de få gångerna jag tagit en taxi en så kort sträcka, att ta sig dit kommunalt kändes som att be mig springa Stockholm maraton klockan tre på natten.

Imorgon har Patrik ledigt och vi ska på inskrivning på förlossningen vilket känns HELT bananas. Men samtidigt så otroligt roligt och spännande. Universum la det även så att det kommer finnas en eller två andra människor jag känner på bb samtidigt som oss. 

Tuva jobbar stenhårt på bebisbiten. Om vart annat vaggar, bär och klär hon sina gosedjur för att sen vilja vara en bebis själv. Hon funderar en hel del på vad bebisar inte får eller kan göra, som hon får -som att ha gaffel och kniv, äta godis och vissla. 

Nappgrejen kommer nog kanske bli ett problem då den är Tuvas Akilleshäl här i livet och hon har suktat så efter bebisnapparna med de fina napphållarna som vi har. 

Kanske väger lördagsgodisförmånen över, vi får hoppas innerligt.

Kampen mot klockan

En vecka kvar till kejsarsnitt, och jag oroar mig varje dag för att förlossningen ska sätta igång innan. Varje dag känns som en vinst. När jag var runt v 20 visste jag runt fem-sex stycken som skulle ha tvillingar runt den tid vi ska, och alla utom en har redan fött sina barn. 

Jag önskar så att allt bara går enligt plan -utan panik, larm och rädda ögon -jag tror inte att jag klarar av om det skulle bli stressigt. Ibland tänker jag att jag nog kommer att tuppa av om situationen påminner för mycket om när Lo föddes.

 Jag är innerligt glad att de valt att stanna såhär länge, och förhoppningsvis stannar tiden ut.

Okej. Vecka 37 väger bly. Jag får sammandragningar om jag går mer än 100 meter och det gör ont precis överallt, förutom av någon komisk anledning i ryggen. Ryggen är fasen tiptop:)

De senaste dagarna har även ett helt nytt fenomen på gravidhimlen uppenbarat sig -att samla på sig vatten. Herregud, mina händer och fötter ser alltmer korviga ut och ansiktet har aldrig varit rundare:)

Skillnaden från dag till dag är skrämmande men även fascinerande -kroppen är kapabel till sjukt många roliga uttryck. När jag tar av mig stödstrumporna (bara det!) ser vaderna ut som kassler:)

Vågen säger ca 25kg plus och jag har fått en helt ny respekt för de som skadat sig till en förtidspension. Jag klarar inte att handla min egen föda.

Tuva. Mitt hjärta som ritar hjärtan och skriver brev till sin pappa. Älskade unge.

Nedpackat, uppackat och nedpackat igen. Förlossningsväskan -som jag sett att många har en resväska -vi har bara en liten bag. Jag vet inte om det är vi som packar lätt eller om det är de som packar för mycket. Denna gång blir vi garanterat kvar längre på sjukhuset -minst fyra dagar är det med tvillingar sa överläkaren, men jag tycker att det är skitjobbigt att ha med för mycket av något. Vi bor ju inte femtio mil bort.