Klockan är halv nio och jag sitter äntligen ned framför den hederliga datorn.
Blogger stödjer inte min ipad (som jag har i släptåg jämt) och att blogga från telefonen är för mig som att bakbinda mig själv- jag fattar inte hur man gör det korrekt.Tusen skärmar och igen av dem är ultimat.
Tuva, å andra sidan, tycker att ingenting fungerar som det ska nuförtiden.
I dag uppfann hon ilskan och frustrationen som bara finns hos den vars värld är så stor som synfältet. Hon fann sin vrede blandad med maktlösheten som jag känner igen, även om mina områden för den känslan är större. Hennes innebär ändå likväl de tre standardkomponenterna: viljan att göra eller att ha något, upptäckten att detta något är lika åtråvärt som flyktigt och att någon annan har större makt över händelser och ting än vad jag har.
Hon spänner hela sin lilla kropp, stirrar stint på mig och vrider ur sig avgrundsvrål när jag tar bort något hon inte får tugga på eller slå i golvet. Ena delen av hjärnan tänker att jag måste visa alla gränser och att det är något hon bara måste lära sig. Den andra delen förstår den maktlöshet hon måste känna när något hon kämpat sig fram till för att utforska plötsligt tas ifrån henne och det är ingenting hon kan göra åt det.
Det är inte lätt att vara liten.
