Vecka 33

Tillväxtultraljudet gick bra. Det är alltid en pärs att gå och titta på hur de växer -på grund av min historia, men även då tvillingar så ofta är tillväxthämmade. Twinsen vägde i v 31+ två kilo och strax under två kilo vilket är som enlingar i magen!

 Lycka! De började, i v 24 på -17% och -14% vilket, trots att läkarna sa att allt är normalt, skitjobbigt. Nu är de mitt på normallinjen och strax över. 

Men det är tungt. Jag klarar inget och jag känner att paniken ibland kommer krypande då jag inte klarar att gå till Ica och tillbaka utan att sitta ned några gånger. 

En  sisådär 35 dagar kvar nu. Det ska bli så ljuvligt att få se vilka människor de är.

Vecka 39?

(Ett lite äldre inlägg som av någon anledning inte kom med, upptäckte jag nu:)

Jättestor och jättetungt. Jättetrött!

När läkaren sa att det kommer att bli dubbelt så tungt tänkte jag att det är något man slänger sig med, att visst skulle det bli tungt fortare, men hur mycket kan en graviditet väga?

Jo, alltså, det är som att gå i cement nu. Två bebisar, två gånger allt som hör till (fostervatten, moderkaka etc). Jag bär i runda slängar 10-15 kg bara frampå säger min barnmorska. 

Det är fint, men ibland känns det som om jag ska tippa framåt:)

Perspektiv

Grannarna spelar (dåligt) elektroniskt och jag funderar på att det i ett livsperspektiv inte är hiskeligt länge sedan jag bodde på andra sidan jorden och delade hus med Gil .

När jag tittar på mina händer är det för mig svårt att förstå att samma händer har varit på alla dessa platser, med alla dessa människor som ser ut som tiosekunders filmsekvenser i mitt minne. Korta utdrag ur ett par scener är allt de får representera.
Men i de scenerna är allt oerhört nära och utan egentlig tidsrymd. Jag hör det dova gnisslandet av trätrappan och alla röster. Doften av te på torkade mintblad och alla festers eldar ute på fälten runtomkring.
Sen är jag tillbaka igen. Jag undrar vilka tiosekunders jag får ta med mig av nu, sen.