Vecka 33

Tillväxtultraljudet gick bra. Det är alltid en pärs att gå och titta på hur de växer -på grund av min historia, men även då tvillingar så ofta är tillväxthämmade. Twinsen vägde i v 31+ två kilo och strax under två kilo vilket är som enlingar i magen!

 Lycka! De började, i v 24 på -17% och -14% vilket, trots att läkarna sa att allt är normalt, skitjobbigt. Nu är de mitt på normallinjen och strax över. 

Men det är tungt. Jag klarar inget och jag känner att paniken ibland kommer krypande då jag inte klarar att gå till Ica och tillbaka utan att sitta ned några gånger. 

En  sisådär 35 dagar kvar nu. Det ska bli så ljuvligt att få se vilka människor de är.

TUL aka tillväxtultraljud & fotografins födelse

Varannan vecka mäter de och kollar att twinsen växer som de ska, och varje gång ligger jag där och förundras över hur man kan titta in i kroppen, till andra kroppar, och zooma in på små hjärtan, fötter och lungor.

Hur i hela världen kom de på en teknik som klara det? Hur kom man ens på kameran? Som idé är den ju helt vansinnig -att få ett avtryck på världen sett från ett öga. 

Jag minns när jag såg det första fotot någonsin taget, och hur solens blänk i fönsterglasen går hela vägen från ena sidan av byggnaderna till den andra. Hur ett foto hade tagit från gryning till skymning att bli till. Hur vansinnigt häftigt det måste känts att lyckas med. Någon hade stått i sitt fönster med en riggad första kameraprototyp och väntat. Och väntat.

Till dagens foto på människor inuti människor. Så bisarrt och så häftigt!

Twinsen vägde i vecka 29 ca 1500g och 1300g. De ligger skavfötters fast en stående och en stående på händer. Det såg vansinnigt trångt ut, men läkaren garanterade att de gillade det. 

Jag fick med en bild på en näsa underifrån och dennes (pojkens) hand som är framför:)

Trucker-body

Juli, semestermånaden, bara flög förbi i regnväder och jobbiga nätter.

Tuva fick någon sorts livsångest och började drömma mardrömmar varje natt, och sov halva natten i vår säng. Det betydde att vi fick åka på ordentlig sömnbrist i flera veckor och släpa hälarna efter oss på dagarna. Tack och lov verkar det som om det börjar gå över. Hon sov hela natten i natt i alla fall, men det känns som om vi har några veckors sömnbrist att ta igen. 

Jag skulle kunnat skriva ex antal bokstavsmeter om alla gravidkrämpor jag har redan nu, men för att sammanfatta den rådande känslan så kommer nog det här vara det svåraste jag gjort, fysiskt sett.

Det skrämmer mig faktiskt, en känsla av kontrollförlust och idag tänkte jag på hur en gravt överviktig reumatiker med ryggproblem känner sig. Jag med min i jämförelse minimage känner mig typ så. 

Jisses.

Men, det är fantastiskt att vara gravid. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad och det är hisnande att känna små händer som puttar på två sidor av magen. 

Om lite mer än en vecka har vi tillväxtultraljud och jag ser fram emot det oerhört mycket.