Linda Mio!

Vi hamnade på akuten.

Efter en miss med ett datum på ersättningen (den hade nyss gått ut den lilla tetran. Något vi upptäckte när hon började må dåligt) och Tuva började kräkas.
Det var bland det mest hjärtskärande och läskiga man kan vara med om -På en kvart var vi på barnakuten på SÖS. Mitt i natten.
Som en liten lealös vante hängde vårt lilla underverk och var alldeles gråvit. Mamman som tog nummerlapp (De har nummerlappar.!) innan oss ville jag kasta åt sidan och kräva att hela staben kom till bara oss. Jädrar vad man blir både hierarkisk och fokuserad när ens barn mår så dåligt.
Det tog några långa timmar, men sedan började hon må lite bättre -I alla fall så att ögonen inte gick i kors mer. Vi kom hem senare än jag varit uppe på en herrans massa tid och Tuva sov mitt emellan oss den natten.
Dagen efter spenderade vi med att sova och kramas mycket.

Det var en dämpad dotter dagen efter sjukhuset.

Andra dagen var allt som vanligt igen -som om inget hade hänt -och jag tänkte på dom barn som det inte blev bra för. Hur livet liksom oupphörligt fortsätter fastän det säkert stannat för någon annan. På BB satt jag och min fina P morgonen efter att Tuva fötts och pratade om livet. Han sa att han aldrig hade tänkt på att utanför Tekniska Högskolans bussterminal händer sånahär underverk. Medan andra tar bussen till Norrtälje. 

Ett par dagar senare strösslar Lillgrisen leenden och är pigg igen.
P är bara sådär stilig -men ler en gnutta!

Vad har vi gjort sen?
Tja, det känns som om varje dag varit fullbokad med aktiviteter.
I går var det mamma/mormors födelsedag. Och Kungens. Och ett gäng andras såklart. Jag och Tuva var där och åt rulltårta (hos Kungen alltså ) -P var tvungen att jobba stackarn. På kvällen skulle vi egentligen ha varit på middag med vänner men både jag och Fina P drabbades av den förlamande totala tröttheten och ställde in i sista stund..

Och nu.? Efter att ha dansat med en glad Tuva i ett soligt vardagsrum till Eliades Ochoa (som bannemig borde nå alla bebisöron. Smakprov finns här!), nu ska vi ut!
Kram!:)

Det går saaakta framåt med magliggandet..Man får sneda leenden.

Hon har kommit upp sig i världen!
En ny vagnkudde gör att ett nyfiket barn ser ut!
(Men det behövs ändå hela arsenalen: TIGER, Plingmobil & Napp.
Ändå ser hon lite lagom glad ut där i vagnen. Gosiga Unge!)

Sunday Blues

Mayham at the hospital

Gårdagen på SÖS akuten var rätt underhållande.
Det hela slutade med penicillin men började helt annorlunda.

Jag råkade förirra mig rakt ned i kulvertarna och rakt in i vuxenakutens inre kärna där folk låg och skrek och blödde till höger och vänster. Läkare och sjuksystrar snodde runt i vad som såg ut som irrande, men som jag efter en stund förstod egentligen bestod av ytterst kalkylerade rörelsescheman.
Mitt i allt stod jag med ytterkläder och en lapp i handen. Och mobilen i fall Fina P skulle ringa.
Ingen la märke till mig, eller så kändes det i alla fall.
Jag tror att de yrkesvant kopplade bort mig precis som jag lärt mig göra med en del gäster när det brinner i knutarna på YY.
Tillslut fick jag tag på en som visade mig vart jag skulle gå.
Hon pekade med hela armen längs korridoren och sa "Ska du skriva in dig själv?! haha, faan, lycka till här kan du vara hela dagen då flicka lilla". Jag lommade iväg åt utsatt riktning mellan armar och ben som stack ut från britsar.Jag tyckte att nästan alla såg halvdöda ut. Eller bara vansinnigt gamla och sköra.
En av sjuksystrarna kom fram till mig och sa "Nämän, DIG känner jag igen! Det var ju du och din pojkvän som var här! Han hade brutit armen! Åkt snowboard mitt i natten! Ni var så roliga, hur mår han nu?"

Stämmer bra, vilket minne kvinnan hade.
Jag och P var där förrförra vintern. Vi kom in med ambulans när P hade provat snowboard mitt i stan. Mitt på natten. Han skulle åka och köpa något.
Jag var beredd att kliva över allt för att få  honom hjälpt mins jag och fick ambulansen att komma snabbt.  Usch, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på den natten men just där på akuten skrattade vi rätt mycket. Efter det slutade P snusa och röka på samma gång.
Jag tror att den natten var en av de som förändrade oss, eller fick oss att se livet lite annorlunda.
Besluten som togs har lagt krokiga vägar som lett mig hela vindlande vägen Hit.
Där man får glädjen att ta en bild som den nedan i sin egen säng.

Det blev ett litet sugmärke som jag inte låtsades om. 

Vadå Akuten.?

Gud vad feber kan försätta en i ett tillstånd av parentes.
Allt sker utom ditt räckhåll och förstånd och du försöker blinkande hänga med. Eller så får du chansen att sova, som jag fick. Tempen svajade runt 39 grader.
Vackra P vaggade Lillgrisen och jag tror att jag låg i sängen från 18:00 till 08:00 i morse. Nåja, med undantag för lite bäbisbestyr och vattendrickande.
Ändå hann vi med att innan åka till mormor och morfar för att hämta ett sängbord/ avdramatisera tunnelbanan.
Hornsgatan kändes osedvanligt hård och brutal, det är underligt hur klart vardagsfaror visar sig med en liten människa att skydda. Vi borde ju vurma om varandra mer.

På väg hem fick P reda på att de blivit signade för två album! Jag är så himla, himla glad för hans skull!! Faan vad häftigt att få en sådan bekräftelse på att det man gör är bra!
Jag frågade om det inte kändes helt otroligt ballt, men P sa att han har ju faktiskt spelat in flera skivor förut men att det kändes helt annorlunda denna gång. Den här gången var det personligt.
Shit, jag hade ju inte kunnat sitta still på en vecka om det var jag. Han är cool han, P.

Så,  strax bär det faktiskt iväg till Akuten. Efter att ha pratat med dem igår där Tant Sjuksköterska sa att om det blir värre/ same same as now "Så kom in så får vi titta om det är en infektion". Jaha, så det blir SÖS.
P tar en långpromenad med mini..

Later!

Tunnelbanan. Ligger hon kvar.?

Den blåa elefanten är tydligen vansinnigt rolig!
Bäbisskratt skapar nog fred på jorden