Det verkar som om alla jag möter har rätt starka åsikter om antingen det ena eller det andra, som sig brukar när det gäller barn.
Vi hittade på en lösning där vi tog en lekhage och gjorde om till spjälsäng (efter stark inrådan av tillräckligt många som verkade ha koll). Det återstår att se om det var en skitdålig idé eller ett genidrag, men roligt var i alla fall ritualen att få boa, bädda och pyssla lite.
En jämförelse mellan v 27 och v 27 med Tuva, det är tungt nu.
Mitt i allt boande finns tyvärr alltid ett stråk av oro och stress, en fadd känsla av att inte få vara för glad eller hoppfull eller att i huvud taget ta något för givet. Det är en bipoläritet.
Ibland känner jag mig som ett vilt djur man ser på Discovery Nature, elefanthonan som släpar runt på sin döda unge och vägrar inse att den inte kommer stå upp igen. Eller någon sorts fågel som forsätter outtröttligt att bygga bo tills nya ägg kläcks.
Det är en jävligt sorglig tanke och den lämnar mig alltid med en känsla att vara lite dum. Jag jobbar stenhårt på att bli kvitt den.
