Kampen mot klockan

En vecka kvar till kejsarsnitt, och jag oroar mig varje dag för att förlossningen ska sätta igång innan. Varje dag känns som en vinst. När jag var runt v 20 visste jag runt fem-sex stycken som skulle ha tvillingar runt den tid vi ska, och alla utom en har redan fött sina barn. 

Jag önskar så att allt bara går enligt plan -utan panik, larm och rädda ögon -jag tror inte att jag klarar av om det skulle bli stressigt. Ibland tänker jag att jag nog kommer att tuppa av om situationen påminner för mycket om när Lo föddes.

 Jag är innerligt glad att de valt att stanna såhär länge, och förhoppningsvis stannar tiden ut.

Okej. Vecka 37 väger bly. Jag får sammandragningar om jag går mer än 100 meter och det gör ont precis överallt, förutom av någon komisk anledning i ryggen. Ryggen är fasen tiptop:)

De senaste dagarna har även ett helt nytt fenomen på gravidhimlen uppenbarat sig -att samla på sig vatten. Herregud, mina händer och fötter ser alltmer korviga ut och ansiktet har aldrig varit rundare:)

Skillnaden från dag till dag är skrämmande men även fascinerande -kroppen är kapabel till sjukt många roliga uttryck. När jag tar av mig stödstrumporna (bara det!) ser vaderna ut som kassler:)

Vågen säger ca 25kg plus och jag har fått en helt ny respekt för de som skadat sig till en förtidspension. Jag klarar inte att handla min egen föda.

Tuva. Mitt hjärta som ritar hjärtan och skriver brev till sin pappa. Älskade unge.

Nedpackat, uppackat och nedpackat igen. Förlossningsväskan -som jag sett att många har en resväska -vi har bara en liten bag. Jag vet inte om det är vi som packar lätt eller om det är de som packar för mycket. Denna gång blir vi garanterat kvar längre på sjukhuset -minst fyra dagar är det med tvillingar sa överläkaren, men jag tycker att det är skitjobbigt att ha med för mycket av något. Vi bor ju inte femtio mil bort. 

Metamorfos

Det är inte många veckor mellan bilderna, och det är helt galet hur kroppen kan förändras på två-tre små månader:)

Trettio dagar kvar. Vecka 34

Tänk. Vi har fått en tid till kejsarsnitt och det känns så konstigt. Hur kan man få en tid till att föda barn? En tisdag i november? Det känns så mekaniskt och ultramodernt, som om vi är för upptagna för att låta saker ske i sin egen takt. (Jag är den minst upptagna människan just nu). 

Samtidigt känns det underbart eftersom jag är så rädd, konstant. Det är tungt att alltid vara rädd, det är inget jag brukar ha i min repertoar dagligen. Trött, virrig, överaktiv -ja. Men inte så rädd. Nu har jag varit rädd i snart nio månader och det vill jag inte vara längre. Det får fan räcka:)

DETTA. Om man kan ha en målbild så måste detta vara en av dem (förutom att det är en sån flådig bild:)

Jag vill röra på mig! Hoppa, springa, böja, stå på händer. Rubbet! Längtar efter min egen hydda, 70+kg var massa att bära på!

Bebiskläder nästan tvättade och nästan vikta, men vi har nog för lite har jag insett. Om man lyckas med två ombyten varje dag klarar vi oss från tvättstugan i tre dagar:/

Jag har tyckt att det är så fruktansvärt svårt att veta vilken storlek de kommer att ha. De flesta twins har 44 i början, aka dockkläder. Dockkläder är svåra att hitta och oftast så oerhört fula i rosa med nallar eller blå med bilar (nej tack). 

Kidsen får bada i strl 50-56 ett tag tror jag.

Tuva funderar på presenter, och har som största önskan, sedan ett år, "En Frostklänning med tiara och blåa skor". Tillslut tog motståndet slut och till jul får vi en mycket lycklig minimänniska, som vi kommer att få tvinga av denna plastdress vid läggdags. Utöver det vill hon ha "en armbandsklocka som är rosa och lila-en riktig". Alla hennes önskningar går att härleda till hennes kompisar och omgivning på något sätt. Hej människan i tillblivelse i det sociala rummet. Måtte det bli så mycket variation som det bara går.

Vecka 33

Tillväxtultraljudet gick bra. Det är alltid en pärs att gå och titta på hur de växer -på grund av min historia, men även då tvillingar så ofta är tillväxthämmade. Twinsen vägde i v 31+ två kilo och strax under två kilo vilket är som enlingar i magen!

 Lycka! De började, i v 24 på -17% och -14% vilket, trots att läkarna sa att allt är normalt, skitjobbigt. Nu är de mitt på normallinjen och strax över. 

Men det är tungt. Jag klarar inget och jag känner att paniken ibland kommer krypande då jag inte klarar att gå till Ica och tillbaka utan att sitta ned några gånger. 

En  sisådär 35 dagar kvar nu. Det ska bli så ljuvligt att få se vilka människor de är.

En låda på magen aka vecka 30

Oj vad detta är precis så jag fick det beskrivet när jag just fått reda på att de är två i magen: det är som att ha 10 kg av något (korvlåda?) hängt runt halsen. Eller som att uppriktigt sagt bära på Tuva. 

Sätter jag mig på golvet är det nätt och jämt att jag kommer upp:)

Det är nu mindre än två månader kvar och det känns som en total evighet samtidigt som så otroligt nära. Hur ska det gå? Har vi allt vi behöver? Jag förstår nu hur jag fick rådet att ha allt färdigt i ca v 25, för nu är det ett heldagsprojekt att gå ut och handla något. Även om magen är lika stor som i v 40 med en bebis är det lätt dubbelt så tungt. Pust och färdig med klagosången nu.

Den 30:e aug, för några dagar sedan, firade jag och mannen i mitt liv ett helt år som gifta!

Förutom fina ungar är det, att få vara med honom, det bästa beslut jag tagit. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag (och jag gillar den personen). Bästa bästa Patrik.

Tuva. Hon är så häftig. Tänk att få vara snart fyra år, och inte vara rädd för att ta sig ann något. Hennes tro på sin egen förmåga överskrider alla naturlagar och hon tycker i princip att hon är coolast i världen. Ja, förutom kanske sina kusiner, en och annan superhjälte eller prinsessa på tv då.

När hon ser sig själv i spegeln ser jag hur bra hon tycker att hon är, häftig och stark, och jag önskar innerligt att hon får behålla den synen hela livet. Tänk vad det hade varit bra.

vecka 27. Blir man redo?

Hur ska två bebisar sova? 

Det verkar som om alla jag möter har rätt starka åsikter om antingen det ena eller det andra, som sig brukar när det gäller barn. 

Vi hittade på en lösning där vi tog en lekhage och gjorde om till spjälsäng (efter stark inrådan av tillräckligt många som verkade ha koll). Det återstår att se om det var en skitdålig idé eller ett genidrag, men roligt var i alla fall ritualen att få boa, bädda och pyssla lite.

Mitt i allt boande finns tyvärr alltid ett stråk av oro och stress, en fadd känsla av att inte få vara för glad eller hoppfull eller att i huvud taget ta något för givet. Det är en bipoläritet. 

Ibland känner jag mig som ett vilt djur man ser på Discovery Nature, elefanthonan som släpar runt på sin döda unge och vägrar inse att den inte kommer stå upp igen. Eller någon sorts fågel som forsätter outtröttligt att bygga bo tills nya ägg kläcks. 

Det är en jävligt sorglig tanke och den lämnar mig alltid med en känsla att vara lite dum. Jag jobbar stenhårt på att bli kvitt den.

En jämförelse mellan v 27 och v 27 med Tuva, det är tungt nu.

vecka 23

Jag försöker se lite sval ut, obrydd -men inser att jag är ungefär lika stor som i v 30-någonting med Tuva. Veckans behållning är ändå att jag börjat förstå vilken minibebis som rör sig vart. Overkligt.

Jag vet inte om det är en bra idé men

jag har tänkt på att göra ett inlägg länge nu,men jag har varit alltför orolig för att skriva, och livet har tills för ett litet tag sedan rört sig alldeles för snabbt. 

Vi ska få barn, Tuva ska få lite fler syskon.

Vi ska få tvillingar i november:)

Allt är egentligen på ett overklighetsplan. Även om jag tänker på det hela dagarna försöker jag att inte tänka på det alls, eftersom det alltid blir lite som att inte kunna sova på natten -samma tankar roterar i en spiral inuti och ingen kan lösa det åt mig. 

Vi är givetvis jätteglada att vi fått lyckan att få barn igen! Det är helt ljuvligt, asjobbigt och magiskt med att få vara med i tillblivelsen av en människa. Det är häftigt och utmattande. Utan överdrift något som gjort mig till en bättre människa. 

Det är bara rädslan, den släpper mig nog inte på länge.