On a mothers love

 En betraktelse bara;

Jag förstår att det är ändamålsenligt, det här med att man blir helt uppslukad av sitt barn -då man sätter ett till livet. Jag menar, den där fullständiga och suddiga fokus som plötsligt infinner sig.
Att man som förälder går från ett sorts själv till en ständigt delvis närvarande individ -därför att den andra delen är upptagen med sitt barn, och allt vad som har med denne att göra. Hon är så liten än, det finns alltid något i det praktiska om det inte rör det emotionella.  Det tar aldrig slut och man har aldrig rast och när jag finner att jag har tid för mig själv, finns tankar o mitt barn insprängt i alla andra funderingar jag sysselsätter mig själv med.
(Kanske blir det annorlunda om ett par år, när hon klara sig bättre på egen hand)

Min mamma brukar säga att naturen sett till att vi föräldrar blir så fokuserade på våra barn, annars hade de aldrig överlevt. Att det är en sorts biologiskt strävande självbevarelsedrift.
Den som gör att vi tycker att våra barn är unika och nästan magiska. Lite klyftigare än de flesta andra. 

Att de alltid har ett speciellt skimmer om sig, som du inte ser i alla andra barn.

Som bilden ovan. Jag och du ser inte samma sak, ändå är det samma bild och samma barn.

Det är nästan hisnande.

Rosendahl

Patinering av krukor

Vetegräs som spirar

Kombucha mother

Omstrukturering av planterade kryddörter

balkonghäng

sol

filosoferande

hemligheter

sommarfestival

kärlek

Tremannasovrum

En vecka närmre sommaren! Åh, jag tror att jag snart bli knäpp av den längsta vintern någonsin.
I dag, när Tuva sov och P var ute, låg ja och sträckte i soffan värmd av solen som strålade in från våra fönster. Det måste varit första gången på, jag vet inte, men mycket, mycket länge.
Det var underbart.

Tuva har varit sjuk. Inte vet vi vad det var men hon fick 40 graders feber och kräktes. En liten vante i mina armar mitt i natten. Gud vad maktlös jag kan känna mig som mamma när hon inte mår bra. Men också rätt stark -villig att gå de 40 milen över berg och genom skogar för att hitta bot. (Vi ringde sjukvårdsupplysningen som sa att ge bebis-alvedon)

Nu mår hon bra igen.

Snutten. Hon erbjuder den frikostigt ibland för att luktas på.

 Reclaim the Bedroom. Snart ska Fågeln flytta till eget rum -även om det mysigt att somna med hennes snusande i bakgrunden. Hon vaknar så otroligt lätt så vi sover på nålar. Det hade varit skönt att börja läsa i sängen igen. Eller att bara inte behöva vara blickstilla och tyst jämt.
Så för att pusha på flytten har sänglampor och annat gott beställts! En Baldachine från Artilleriet och ett par sänglampor som ska få oss att känna oss vuxna. Lampe Gras måste ha de vackraste lampor jag hittat på länge.

Barnsligt vuxet:)

De är perfekta i sin udda konstruktion

 I lördags åkte vi till Skansen och gick igenom en ganska sovande plats, men det var mysigt. Lillskansen var en hit för Tuva som äntlien fick se på djur hon tidigare bara härmat i böcker. Vi fikade på Solliden och fotade mycket. Det kändes fint och familjigt och det måste varit två år sedan jag var där sist. 

 Tuva växer så snabbt och ibland känns det som om hon växt bara efter en förmiddagslur. Nya ord poppar upp och hon är så medveten att jag blir självmedveten. Hon tecknar mycket, ljudar och visar med gester vad hon menar. I bland tänker jag att döva nog lär sig förstå sina barn snabbare än jag -det talade språket kan i en del fall var mer av ett hinder än en tillgång. Men Tuva har en tvåords-mening nu;
Pappa där!