vecka 27. Blir man redo?

Hur ska två bebisar sova? 

Det verkar som om alla jag möter har rätt starka åsikter om antingen det ena eller det andra, som sig brukar när det gäller barn. 

Vi hittade på en lösning där vi tog en lekhage och gjorde om till spjälsäng (efter stark inrådan av tillräckligt många som verkade ha koll). Det återstår att se om det var en skitdålig idé eller ett genidrag, men roligt var i alla fall ritualen att få boa, bädda och pyssla lite.

Mitt i allt boande finns tyvärr alltid ett stråk av oro och stress, en fadd känsla av att inte få vara för glad eller hoppfull eller att i huvud taget ta något för givet. Det är en bipoläritet. 

Ibland känner jag mig som ett vilt djur man ser på Discovery Nature, elefanthonan som släpar runt på sin döda unge och vägrar inse att den inte kommer stå upp igen. Eller någon sorts fågel som forsätter outtröttligt att bygga bo tills nya ägg kläcks. 

Det är en jävligt sorglig tanke och den lämnar mig alltid med en känsla att vara lite dum. Jag jobbar stenhårt på att bli kvitt den.

En jämförelse mellan v 27 och v 27 med Tuva, det är tungt nu.

vecka 23

Jag försöker se lite sval ut, obrydd -men inser att jag är ungefär lika stor som i v 30-någonting med Tuva. Veckans behållning är ändå att jag börjat förstå vilken minibebis som rör sig vart. Overkligt.

Jag vet inte om det är en bra idé men

jag har tänkt på att göra ett inlägg länge nu,men jag har varit alltför orolig för att skriva, och livet har tills för ett litet tag sedan rört sig alldeles för snabbt. 

Vi ska få barn, Tuva ska få lite fler syskon.

Vi ska få tvillingar i november:)

Allt är egentligen på ett overklighetsplan. Även om jag tänker på det hela dagarna försöker jag att inte tänka på det alls, eftersom det alltid blir lite som att inte kunna sova på natten -samma tankar roterar i en spiral inuti och ingen kan lösa det åt mig. 

Vi är givetvis jätteglada att vi fått lyckan att få barn igen! Det är helt ljuvligt, asjobbigt och magiskt med att få vara med i tillblivelsen av en människa. Det är häftigt och utmattande. Utan överdrift något som gjort mig till en bättre människa. 

Det är bara rädslan, den släpper mig nog inte på länge.