Två nya

Och bara sådär blev mitt hjärta ännu större och min kärlek ännu vidare.

En lagom tidig måndagmorgon i november flödade solen in i ett rum där fåglarna sjöng starkare än min rädsla någonsin skulle kunna göra.

Välkomna hit mina barn.

Kampen mot klockan

En vecka kvar till kejsarsnitt, och jag oroar mig varje dag för att förlossningen ska sätta igång innan. Varje dag känns som en vinst. När jag var runt v 20 visste jag runt fem-sex stycken som skulle ha tvillingar runt den tid vi ska, och alla utom en har redan fött sina barn. 

Jag önskar så att allt bara går enligt plan -utan panik, larm och rädda ögon -jag tror inte att jag klarar av om det skulle bli stressigt. Ibland tänker jag att jag nog kommer att tuppa av om situationen påminner för mycket om när Lo föddes.

 Jag är innerligt glad att de valt att stanna såhär länge, och förhoppningsvis stannar tiden ut.

Okej. Vecka 37 väger bly. Jag får sammandragningar om jag går mer än 100 meter och det gör ont precis överallt, förutom av någon komisk anledning i ryggen. Ryggen är fasen tiptop:)

De senaste dagarna har även ett helt nytt fenomen på gravidhimlen uppenbarat sig -att samla på sig vatten. Herregud, mina händer och fötter ser alltmer korviga ut och ansiktet har aldrig varit rundare:)

Skillnaden från dag till dag är skrämmande men även fascinerande -kroppen är kapabel till sjukt många roliga uttryck. När jag tar av mig stödstrumporna (bara det!) ser vaderna ut som kassler:)

Vågen säger ca 25kg plus och jag har fått en helt ny respekt för de som skadat sig till en förtidspension. Jag klarar inte att handla min egen föda.

Tuva. Mitt hjärta som ritar hjärtan och skriver brev till sin pappa. Älskade unge.

Nedpackat, uppackat och nedpackat igen. Förlossningsväskan -som jag sett att många har en resväska -vi har bara en liten bag. Jag vet inte om det är vi som packar lätt eller om det är de som packar för mycket. Denna gång blir vi garanterat kvar längre på sjukhuset -minst fyra dagar är det med tvillingar sa överläkaren, men jag tycker att det är skitjobbigt att ha med för mycket av något. Vi bor ju inte femtio mil bort. 

Trettio dagar kvar. Vecka 34

Tänk. Vi har fått en tid till kejsarsnitt och det känns så konstigt. Hur kan man få en tid till att föda barn? En tisdag i november? Det känns så mekaniskt och ultramodernt, som om vi är för upptagna för att låta saker ske i sin egen takt. (Jag är den minst upptagna människan just nu). 

Samtidigt känns det underbart eftersom jag är så rädd, konstant. Det är tungt att alltid vara rädd, det är inget jag brukar ha i min repertoar dagligen. Trött, virrig, överaktiv -ja. Men inte så rädd. Nu har jag varit rädd i snart nio månader och det vill jag inte vara längre. Det får fan räcka:)

DETTA. Om man kan ha en målbild så måste detta vara en av dem (förutom att det är en sån flådig bild:)

Jag vill röra på mig! Hoppa, springa, böja, stå på händer. Rubbet! Längtar efter min egen hydda, 70+kg var massa att bära på!

Bebiskläder nästan tvättade och nästan vikta, men vi har nog för lite har jag insett. Om man lyckas med två ombyten varje dag klarar vi oss från tvättstugan i tre dagar:/

Jag har tyckt att det är så fruktansvärt svårt att veta vilken storlek de kommer att ha. De flesta twins har 44 i början, aka dockkläder. Dockkläder är svåra att hitta och oftast så oerhört fula i rosa med nallar eller blå med bilar (nej tack). 

Kidsen får bada i strl 50-56 ett tag tror jag.

Tuva funderar på presenter, och har som största önskan, sedan ett år, "En Frostklänning med tiara och blåa skor". Tillslut tog motståndet slut och till jul får vi en mycket lycklig minimänniska, som vi kommer att få tvinga av denna plastdress vid läggdags. Utöver det vill hon ha "en armbandsklocka som är rosa och lila-en riktig". Alla hennes önskningar går att härleda till hennes kompisar och omgivning på något sätt. Hej människan i tillblivelse i det sociala rummet. Måtte det bli så mycket variation som det bara går.