Lyckan när nån sover

Nu har vi haft även barnkalas (nåja, ett minikalas men ändå). Vi överlevde (det var trevligt till och med:) och Tuva var överlycklig över att få ha alla sina bästa vänner hemma. 

Och för att fira allt har tvillingarna sovit långa pass på dagarna (samtidigt!!) och vi har fått både tid för Tuva och tid för varandra. Ljuvligt.

Relativ tid

Vi önskar oss mer tid. Tid till att bara jag och Patrik ska få dricka te, kolla på en hel film och säga mer än åtta fulla meningar till varandra. Tänk, det hade varit som balsam för själen:)

En känsla av dimma -en dimma där pedagogik ska ha förmedlats och föräldrakärlek oavbrutet ska passerat över till en liten hänger alldeles för ofta över oss på kvällen. Vi dricker te och hoppas att de förstått hur mycket vi vill att de ska finnas. 

Våra barn, det mest grandiosa och dekadenta vi någonsin kommer att ha lyckats med. 

Tuva har svårt att sova sen hon slutat med napp och tvillingarna har tvåmånaders ångestskrik efter 18:00. 

Jag och Patrik kysser varandra i köket när vi hinner och säger förlåt för att vi fräste tidigare. 

Kärleken är oundvikligen större och svårare.

Fyraåringsblues

Tuva blir hela fyra. Hur hände det? Hur blev jag mamma till en fyraårig människa som kan gå,vilja vad hon äter (och inte äter) och en som har en uppfattning om att kusin är föräldrars barn och gammelmorfar är pappas mammas pappa. Inte äns jag fattar hur det funkar.

Hon fick allt det hon absolut mest önskade och var uppe i det trehundrade varvet när nattsagan tvingades på henne. Och hon slutade med sin älskade napp:) 

Någonstans där blev hon ledsen för att "hon var tvungen att bli vuxen snart". Efter ljusår av utlägg blev Tuva äntligen trygg i att vuxenheten är längre bort än hon kan räkna.

Dagarna innan ett nytt år

Tänk. Dagarna går för snabbt, livet passerar fortare än livet borde och jag flåsar efter -med en tanke om att en dag kommer jag att sitta i en karmstol och minnas allt detta med eftertryck och en enkel tår i ögat.

 Så inte i dag -vi jobbare i halvskift och teet blir alltid kallt. Kallare än då Tuva var bebis och vi inte hade en aning om hur och när att göra vad. Maten är mer snabblagad än jag önskat och grönt, som brukar vara min huvudföda är numera det jag inte hinner tugga ned då en bebis gnäller på axeln och en Tuva bråkar om huruvidaman borde gå på toaletten innan man går. 

Livet upplevs ibland i ultrarapid -en naturfilm där en ormbunke vecklar ut sig, och jag sitter i tv-soffan och förstår hur mycket som måste hänt mellan raderna för att jag fått denna film klippt och färdig för tv. 

Tuva har begåvats med en hejdundrande ögoninflammation och Bastian har en sämre dag, vilket betyder att någon måste hålla honom mycket nära all vaken tid. Leah är som vanligt, vilket alltid lämnar mig med en känsla av föräldraförfall -begär hon det inte orkar jag inte. 

Ryggen värker i takt med hjärtat med dessa kids, hinner inte ett uttjatat ord och tröttheten är  bedövande.

Ändå är vi lyckliga för detta allt i överflöd. 

Allt detta som delar mitt hjärta i tårtbitar. Hur får man tid för tre barn och en älskad man, och samtidigt tid att tvätta sig med tvål och inte bara vatten?

Ögoninflammation

"Ammar som du"

Lunchvila

Ett av de få sätten att få Bastian att sova -gungan

Leah är enkel som vanligt, och alltid sist i kön

Vinterpromenad 

Sex veckor utan hejd

Sex hela veckor har gått sedan tvillingarna kom till oss, och precis som Patrik säger är det ingen hejd.

Ibland känner jag mig lite snuvad på den där trygga känslan av att få andra barnet. Med tvillingar är det som jag känner att (nästan) få barn för första gången.

 Det går fort, det är lite nervöst och jag känner som stort att jag inte riktigt hinner med. Ibland funderar jag på hur jag hann sitta o göra en vagnmobil eller pyssla över lag med Tuva som bebis -det här är full on hela tiden.

Bebisstatus är att bägge väger över 4kg, är över 50cm och har huvuden stora som resten av familjen:)

Mornarna är både ljuvliga och helt hysteriska -oftast vaknar alla vid 6:30 och Tuva kollar barnprogram medan vi bollar barn och försöker dricka kaffe innan det blir kallt.

Det hör till saken att vi blivit benådade med två bebisar som sover extremt lite under dagarna, och vaknar var tredje timme som mest under nätterna.

Men det är fint. Så himla fint att få ha allt detta och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå all överflöd jag fått. Igår hade jag och Patrik hela 2 timmar tillsammans utan att behöva bära eller ta hand om någon annan än varandra, och det var mitt balsam för själen. 

Jag ser med stora ögon och stor uppskattning på alla ensamstående tvillingföräldrar som finns, och ser med svårmod och krypande panik fram emot slutet av februari då jag blir ensam med twinsen på dagarna.

And the race goes on.

En vecka med kidsen, en vecka med så mycket kärlek

Vi kom hem i fredags. Raskt in i alltihop då Tuva var hemma från dagis med något typ av jättesvullet öga -vi gick från tre till fem på en minut och det känns överväldigande men fantastiskt.

Min fina familj.

Sista tillväxtultraljudet med taxi

Tre och strax under tre kilo stycket, dessa två som sitter upp med sina huvuden mot varandra. Jag har alltså haft rätt när jag hoppat till flera gånger om dagen av de mest udda känslorna av att jag har något som med all kraft sprätter till långt ut i ljumskarna -jag har fötter där:/ 

Jag tror att detären av de få gångerna jag tagit en taxi en så kort sträcka, att ta sig dit kommunalt kändes som att be mig springa Stockholm maraton klockan tre på natten.

Imorgon har Patrik ledigt och vi ska på inskrivning på förlossningen vilket känns HELT bananas. Men samtidigt så otroligt roligt och spännande. Universum la det även så att det kommer finnas en eller två andra människor jag känner på bb samtidigt som oss. 

Tuva jobbar stenhårt på bebisbiten. Om vart annat vaggar, bär och klär hon sina gosedjur för att sen vilja vara en bebis själv. Hon funderar en hel del på vad bebisar inte får eller kan göra, som hon får -som att ha gaffel och kniv, äta godis och vissla. 

Nappgrejen kommer nog kanske bli ett problem då den är Tuvas Akilleshäl här i livet och hon har suktat så efter bebisnapparna med de fina napphållarna som vi har. 

Kanske väger lördagsgodisförmånen över, vi får hoppas innerligt.

Stuntkravlaren

Bloggpaus, men inte paus i livet.
Min dator har ett slött nätverkskort vilket gör att det blir långt mer surfande och skrivande på telefonen. Men nu kan det vara fixat!
Och egentligen har det funnits minimalt med tid över för att skriva.
Jag ska försöka ändra på det nu!
En månad har passerat i ilfart på jobbet, och luras inte av dessa tysta stilleben nedan -runtomkring bilderna pågick galenskapen för fullt.
Yogayama är litet, familjärt, avslappnat och charmerande pseudohippie. Samtidigt är det knökfullt, livligt, småsnobbigt och vidlyftigt. Någonstans där emellan står jag och försöker behålla diskussionen "Arketyper-Ljung bara nosade på isbergstoppen" på en rimlig nivå, samtidigt som jag beslutar om färskostens vara eller icke vara och vad vi ska skicka på catering i morgon. Det är uttröttande, men jag mår bra i själen av alla komplicerade samtalsämnen samtidigt som jag måste vara praktisk och strukturerad under tidspress. Det är lite som att hugga ved. Eller nått.
Det verkar stimulera skilda delar i hjärnan på ett sätt som gör att jag oftast åker hem mycket glad. Trött som f.n. Men glad.

Nu till Tuva!
8 hela månader!
Ongen har börjat krypa! Eller hasa skulle jag nog kalla det eftersom hon verkligen inte lyfter sig upp en centimeter från golvet. Men hon tar sig plötsligen fram genom att med vansinnig kraft stuntkravla mot noga utvalt objekt. Det kan inte var vad som helst, utan ska ha knappar, gärna display och får bäst av allt vara barnförbjudet. Bankdosa, fjärrkontroll, mobiltelefon -allt detta får tummen upp och Lilla Fågelns fullständiga hängivelse. Det verkar som något lossnat och hon förstått att man kan ta sig vart utan mamma och pappa!
Fint är det!
I går var det några centimeter vatten på köksgolvet, en Tuva i mitten med plastbunkar, utvalda frukter (citroner och äpplen. hon gillar citroner) och några skedar här och var medan jag lagade mat barfota.
Bästa leken hittills!
Tuva i korthet just nu:
Hon har ändrat röst till en mörkare stämma,
hon ruskar runt i sina sovvanor på både natten och dagen (mindre),
hon släpper taget om händerna när hon står för att testa balansen,
hon har börjat skratta så hon kiknar (bara pappa P kan locka fram det),
hon förstår att det inte är en annan bebis i spegelbilden (men är likväl djupt förälskad i sin avbild), säger nej mycket klart och tydligt (och ofta),
gillar vissa personer skarpt och visar det tydligt medan andra döms till en skeptisk avdelning,
hon dansar, gungar och svajar till musik men har velande musiksmak,
häver sig upp på saker, för att sen släppa taget och sitta ned igen,
Gosar -det bästa av allt, hon har börjat gosa!

Bildfrenzy!

Jag har inte skrivit på jättelänge.
Prio har legat på annat helt enkelt, som jobb, Lilla Fågeln och...annat!
Men nu har jag samlat på mig så mycket bilder att det är dax att placera dem här.
Herrejisses, om lite mer än en månad börjar jag jobba -på heltid -och min vackra P ska få fortsätta se vår dotter lära nytt och utvecklas varje dag.
Det känns kul, läskigt, sorgligt och spännande att gå tillbaka till ett numera nytt jobb.
Kommer jag att dö av den sömnbrist jag haft de senaste 6 månaderna.? Mitt jobb är rätt farligt om man inte är helskärpt och att säga "Nej, jag orkar faktiskt inte det här i dag" finns inte.
Fortsättning följer.

Så hur har tiden minus blogg sett ut?
Såhär!

Morgonjam.
Tuva har fått ihop hur strängar gör ljud.
Hon spelar gärna även med tårna.
(de e inte så noga)

Midsommar hos min syster med hela familjen.
Vi fick låna deras andra bil för att åka hem i, och att ha i två veckor!
Tuva var helt slut efter kusinernas uppmärksamhet.

Min syrra är fantastisk på att göra tårtor och allt verkar jämt så "jag bara svängde ihop"svettlöst, men perfekt.

Midsommar var dans vid vattnet och totalidyll.
Man vet att man är påväg till något fint när man ser den här skylten.

Jag planterar och groddar allt som bara i närheten ser ut som ett frö just nu.
Nöjd att quinoa fungerade!
(det smakar gräs. Mystiskt alltså)

Chaga.
Hade jag haft tid hade jag klättrat upp i en björk och hackat ned min egen.

Vi skickade äntligen ut inbjudningar till Tuvas namnfest/ släktfest.
Självklart hade vi förväxlat datum med veckodag och fick ringa runt sen.
Sömnbrist sirru.

Frukost.
Ny soffa men inte mer tid -att äta ur kastrullen har varit standard längre än så.

Vi har världens vackraste bakgård!
Att ha fått ett litet barn har fått mig att se små världar, detaljer och det fina i det lilla på ett helt nytt sätt.
Jag tar ett par kvällspromenader själv varje dag -i förrgår hittade jag en hel koloni av fjärilspuppor i ett buskage.

Tuva och jag på SATS, bilden är tagen av personalen på minisats.
Jag har såklart vetat länge att de har barnpassning men har verkligen inte vågat.
En dag var jag tvungen att testa, och det gick jättebra!
Hjärtat bultade när jag gick ut i lokalen -det var första gången jag lämnat henne med någon ny.
Men Tuva fixade det!

It´s all about the details.
Lilla fågeln zoomar in på allt litet som avviker med den största noggrannhet och få saker slipper undan hennes uppmärksamhet.
Här; en matklutt.
Hon tittar, pillar, tittar igen, pillar, tittar på sina händer och pillar lite till -förundrad att hennes händer kan.

Detalj i köksbordet.
Jag låter henne undersöka -det är fantastiskt att se hur hon försöker fundera på sin värld.

Mat!
Frukostgröt, lunch, middag och sedan i går välling på kvällen slinker ned.

Inte sova.
Pruttljud med munnen (som här) är å andra sidan väldigt roligt -speciellt när man egentligen borde sova.

Hon biter på allt. Absolut allt.
Men , nej, inga riskorn till tänder än.

Glad bebis sitter så bra själv nu!..

...och skrattar högt och ofta!

Hon älskar att stå själv och att "gå" runt med vår hjälp såklart.
Här var vid Nyckelvikens Herrgård tack vare bilen nämnd ovan:)

Min Underbara Familj!