Jag mår bra tack, jorå, själv?

Februari.

Årets tråkigaste månad, då jag fyller år, snön är blötgrå och det känns som man måste göra mer saker än man har lust med. Vabbruari lixom.

Jag har det fint faktiskt, mitt i vad som verkar vara allas livskriser och helomvändnigar. Trots att hjärtat var tredje dag eller så blöder sorg över mitt barn jag inte fick hålla. Folk verkar skilja sig och gå i kloster till höger och vänster. Om de inte gifter sig vill säga, för att sen få en kris. Vad är det som händer? 

Har vi det för bra?

Många gånger har jag tänkt på människor som levde för, låt säga, tvåhundra år sedan. Hur de förlorade fem av sju barn. Bara sådär. Tre i barnasäng, en av febern och en tog hostan. Vilka människor blev de? 

Eller de som lever under knepigare förhållanden än jag gör här i fina Sverige, med all vår sjukvård och fiskenät av psykologer och samtalsgrupper. De som har mil till närmaste sjukhus. Gångväg. De som har barn i krig.

Det fungerar både som ett mjukfilter för min egen verklighet (som ofta är svår att förstå på riktigt) att tänka på det, och som en lins som ger perspektiv. Det är lättare att tycka synd om någon annan än en själv, något Freud skulle kalla objektförskjutning I guess.

Vi längtar efter våren, solen, värmen och gräset. Vi har köpt bil, och Tuva har blivit så stor att hon i sin tur blivit med stokkestol, öppen säng och trappstegspall till alla höga svajiga höjder.

Och hon KISSAR PÅ POTTAN! 

    Tuva sjunger och funderar, ofta och mycket.

    Jag får hålla handen när vi tittar på tv. 

     Herregud vad fina de stunderna är.

    Lugg. Det är inte lätt att klippa alls.

Nangijala, eller hur.?

De bär mitt barn där borta. 

Jag ville ropa Vänta, vänta! Jag är inte färdig än. Kan vi inte göra om? Spola tillbaka, låtsas att det var på låtsas. Det här kan ju inte vara på riktigt?

Det är ju sånt här man bara ser i oerhört sorgliga filmer, som sen tar slut och man tänker "herregud vilken tur att något sådant inte händer".

Jag träffade en klok man som sa att hjärtat åldras hundra år när man får sörja så, men att man blir yngre ju längre tiden går. 

Hej då mitt lilla barn, vi ses sen.

Om sorg, kärlek och floden.

              Jag fick ett mail med bilder.

Det finns otaliga religioner, trosystem, skrifter, tempel, riter och seder. Det finns gudar, helgon, andar och ljus, alla har sin egen bild av dem.

Om man synar dem nära, om man ser dom endast för essensen, kärnan- så är de alla en och den samme.

Vi föds och dör, sörjer och älskar på samma sätt. 

I mailet fanns bara två bilder från Himalayas fot, där den heliga floden Ganges har sin början. 

Världen blev sådär liten och nära igen.

Hjärtats gull fyller två!

Vårt hjärta fyllde hela två långa och händelserika år i går!

Vi firade klockan sex på morgonen med gitarr, sång och paket. Tuva var rätt förbryllad då vi dansade in med tända ljus. Det var helt fantastiskt att få en dag fylld med glädje och vår fina släkt som var här på kalas. Tuva var i högform, min fina, fina flicka.

Selfie:)

Nyvaken Tuva säger "pakket!"

Vi hade köpt lite grejer på Fjärilshuset, där vi var dagen innan. 

Fjärilshustet var vi på vid samma tid förra året, då gick Tuva bara med stöd. Nu sprang hon.

Fina, underbara gamla vänner som jag kännt sedan vi alla var 14 år. Gud vad skönt det var att ses igen:)

Du föddes den 14:e

Jag har suttit en stund nu med den här bilden, och funderat hur jag ska skriva. Hur jag börjar och vad jag vill säga.

Till slut valde jag att inte lägga upp den. 

Den är på Lo, med slangar och mätare över sitt lilla ansikte -där han var en dag eller så gammal. Han ser ut som Tuva gjorde när hon föddes, fast med mer och mörkare hår.

Jag lägger inte upp den eftersom jag vill ha bilden bara för mig och P, jag kan inte komma på en riktigt bra anledning att ha den här. 

Lo föddes med ett ur-akut kejsarsnitt v.39+3 eftersom moderkakan lossnat under värkarbetet. Det var panik, ambulanser, rädda och allvarliga läkare och en stark känsla av att verkligheten slutat fungera. Lo förlorade för mycket blod för att överleva och efter tre dagar förlorade vi vår son. Klockorna stod stilla och vi höll honom tills de sa att hans hjärta slutat slå.

Jag ska försöka att inte bli rädd, och att behålla en bit av den naivitet som behövs för att inte bli hård. 

Jag behöver psykologer och läkare med kloka ord och erfarna själar. Och även om det är svårt att ens umgås med mig själv just nu, har jag insett med förnyad kraft hur oändligt viktig min familj är för mig. Jag har en dotter och en man som jag älskar mer än jag trott var möjligt. Någonstans har jag en son som har mitt hjärta också.

Jag antar att sorg och kärlek kan gå hand i hand ibland.

v. 39 med mandelströssel

Okej. 

Idag hade jag en arbetsintervju, i nionde månaden.

Det kändes lite speciellt att prata om min arbetsframtid först men känslan byttes snabbt till att bli inspirerad. Att få kombinera matlagning, hållbar utveckling, det mänskliga psyket, gammal läkekonst och de nyaste rönen till ett nånbart och spännande paket är lyxigt. Även om det just nu är på skissnivå.

Hej sista veckan med bebismage, jag kommer sakna denna häftiga boll, även om det väger:)

Nu ska jag äta tamarimandlar och dricka hallonbladste med mynta, det är fint det.

T - 2 weeks

Nu är det två veckor kvar tills bönan är beräknad att titta ut.

Det känns galet, läskigt, underbart och helt naturligt.

Efter att ha stressat runt för att jag trott jag måste ha allt färdigt tills dess, lägger sig idag lugnet. Vi har julstädat, jag har packat bb- väskan, sängen står färdig, bebiskläder tvättade finns nu i den blocketköpta byrån som ska rymma två personers kläder, vagn fixat.. Nu är det bara bb som ska klaras av;)

Vi längtar. Längtar efter jul, ledigt och en person som ska få leva med oss.

BB väska, säng och liggdel till vagnen står bakom dörren

Jag har lyckats träffa fina vänner, eftersom jag ver hur knepigt det blir sen

Min mat i tidningen! Det var kul och overkligt, samt onödiga nödvändiga bebisgrejer är nu här hemma.