Det drar i hop sig

Hej Hopp!

Äntligen har jag blivit ledig från jobbet med havandeskapspenning, och ungefär fem veckor finns kvar att djupandas innan bönan välsignar våra liv med sin närvaro.

Hög tid för en bildkavalkad!

Till höger är Tuva och till vänster Bönan.
Nu är jag i v 35:)

Vår fina bok har kommit ut! Smygpremiär innan julhandeln, och nu nästa helg finns mina recept i Expressen.

 

Tuva fyller hela två år om ett par månader. Det har gått klyschigt snabbt.

Hösten har kommit, nästan vintern, och jag bävar för snön och kylan. Det är inte min årstid även om vi alla fyra kommer att fylla år under mörkrets del av året.

Tuvas sinne för att fullständigt ifrågasätta konventionerna får mig alltid att fundera på mina. Hon är briljant.

Vi gjorde tillslut slag i saken och målade om hall och kök. Det var det enda vi inte hann med när vi flyttade in för två år sedan. Då var jag höggravid och P hjälten, denna gång målade vi bägge två-och vilket jäkla lyft!

Tuvas stora idoler just nu är Kalle i Kalles klätterträd, En låt av Einstürzende Neubauten och den som kan plocka flest smällbär

Jag har nytt jobb inom samma företag, ett projekt jag ska plocka upp efter mammaledigheten.

Om Tuva förstår någonting om faktumet att hon ska bli storasyster förblir ovisst. Hon pekar och frågar, men har ingen egentlig erfarenhet av små bebisar.

Vi gör plats för fler, och tackar våra lyckliga stjärnor att vi redan har typ..allt.

Det finns två att diskutera med här hemma nuförtiden. Tuva resonerar, fantiserar och frågar, och vi har fullt upp att dechiffrera vad som kommer ut.

Bönan sparkar, Tuva petar tillbaka-ett syskonbråk in the making.

Klockan fem är det tänkt att middagen ska vara färdig varenda vardag. Det är inte alltid lätt med en hjälpsam hjälpreda. Tuva Badar sallad.

Jag tror att jag minns hur det var med vattenpölar, därför brukar det ta ungefär en timme att ta sig hem från dagis.

Här frågade jag busungen vart vi skulle med båten i parken. Pappa hem, kom! sa hon, och vi gick hem:)

En bulle i ugnen!

Hör och Häpna!
Vi ska ha barn!:)

Om allt vill sig väl får vi en alldeles nyfödd i mitten av december. 

Halva tiden har redan gått och fort har tiden rusat.

Jag försöker att inte ständigt göra jämförelser med hur det var att vänta Tuva, men jag känner mig precis som förra gången stark, bra och mycket lycklig, samt en rejäl gnutta nervös.

 

v 18

v 18

v 20 nu & tidigare

Ett och ett halvt års mjuk vilde

 10,8 kg tung, 79,5 cm lång och 

med ett fantastiskt huvud på 48,4 cm på sina axlar fyllde Tuva 1,5 år här om dagen!

BVC levererade exakta mått i förmiddags.
Utöver det fick hon stapla klossar, rita, leta efter saker och prata med Christina, som hon träffat sedan hon var 10 dagar gammal.
Allt var precis så enligt normen som man vill att ens barn ska vara.

Det som Christina på BVC inte vet är allt det andra. Som det här:

Håret växer i en vansinnig fart-rakt upp och framåt med vilda virvlar. Jag och Patrik höll ned små vevande armar och klippte lugg. Vi får vattenkamma ned rufset. Luggen har redan nästan växt ut igen.

Tuva gillar att göra själv. Hålla själv, gå själv, klä sig själv, äta själv.
En del går bättre än ändra. 

Hon har även uppfunnit skriket som varningssignal att vi inte respekterar hennes vilja.

 BVC kollen vid 1,5 år vill se om barnet klarar att stapla tre klossar på varandra. Tuva kan stapla praktiskt taget varenda kloss vi har i en stapel. Hon gillar att läsa bokstäver och kan några.
Resten blir ljudat M--A--M--M--A, även när det står Deischmann. Men hon har fattat poängen!

 Tuva är enormt social. Hon vill prata och leka med alla, och det får mig att tyst hoppas att hon får vänner som är snälla. Må min dotter få människor med gott hjärta i sitt liv.
Hon blir lycklig av att få visa pappas sl-kort för konduktören som säger hej -bara en sån sak.

Tuva beräknar resultaten av sina handlingar, och jämför hur konsekvent omvärlden är.
Det är skitläskigt. Och briljant.
Hon testar här under hur jag reagerar på något hon vet hon inte får, för tionde gången på raken. Hon är varken retsam/skrattig eller arg och bestämd. Utan intresserat uppmärksam.
Test nummer 30562

Tuva meckar mer än gärna med grejer och har inte en vuxens förstelnade uppfattning om någontings svårighetsgrad eller komplexitet. Hon tar sig ann varje ny utmaning med samma självklarhet, och jag avundas det.

Tuva har ett helvettes humör ibland och har mer pondus än en vild tvättbjörn. Hon kan skaka av ilska och vråla rakt ut.
Men hon är samtidigt den mest mjuka och kärleksfulla, som klappar på bilder av någon och kramar folks ben.

Tuva kan mängder av sånger och danser, och tack vare en gladeligen spelande pappa och en fin musikförskola är stora delar av hennes liv musiksatt.
Hon sjunger mycket varje dag.

Tuva kan säga en hel del nu, och har börjat med en del tvåords-meningar.
Hittills säger hon:
mamma

pappa

ja

nej

hej

hej då

där

den

titta

mat

bajs:)

myra

gurka

sitta

sitta här/sitta där
boll (bubba)

mjau

voff

muuh
(och många mer läten för saker)

kan bokstäverna a, i, j, m,o

aj

nam-nam (när något är gott)

upp

blåbär/ bär

gubbe

bulle

bil

bi

kotte (niah. fråga mig inte hur hon fick samman dem)

wow

oj, oj

och, hum...fler ord än så men det är allt jag kommer på just nu.

Tuva behöver vara ute en massa varje dag för att må bra, och har visat oss att vi nog behöver det lika mycket som hon. 

Tuva fejk-gråter. Eller blir fejk-arg. Eller fejk-skrattar.
det är med största svårighet vi inte drar på smilbanden när hon utövar teater.
På ett något lite skrämmande sätt är det ju en sorts meta-förståelse.

Tuva är det finaste vi har.

On a mothers love

 En betraktelse bara;

Jag förstår att det är ändamålsenligt, det här med att man blir helt uppslukad av sitt barn -då man sätter ett till livet. Jag menar, den där fullständiga och suddiga fokus som plötsligt infinner sig.
Att man som förälder går från ett sorts själv till en ständigt delvis närvarande individ -därför att den andra delen är upptagen med sitt barn, och allt vad som har med denne att göra. Hon är så liten än, det finns alltid något i det praktiska om det inte rör det emotionella.  Det tar aldrig slut och man har aldrig rast och när jag finner att jag har tid för mig själv, finns tankar o mitt barn insprängt i alla andra funderingar jag sysselsätter mig själv med.
(Kanske blir det annorlunda om ett par år, när hon klara sig bättre på egen hand)

Min mamma brukar säga att naturen sett till att vi föräldrar blir så fokuserade på våra barn, annars hade de aldrig överlevt. Att det är en sorts biologiskt strävande självbevarelsedrift.
Den som gör att vi tycker att våra barn är unika och nästan magiska. Lite klyftigare än de flesta andra. 

Att de alltid har ett speciellt skimmer om sig, som du inte ser i alla andra barn.

Som bilden ovan. Jag och du ser inte samma sak, ändå är det samma bild och samma barn.

Det är nästan hisnande.

Rosendahl

Patinering av krukor

Vetegräs som spirar

Kombucha mother

Omstrukturering av planterade kryddörter

balkonghäng

sol

filosoferande

hemligheter

sommarfestival

kärlek

Prisa Högre Makter, sommaren är här!

 Solen skiner! Sommar! Gräsmattor! Långa dagar!

Vi är friska och det har varit helg!

Nu ligger snöblasket långt bort i minnet och livet ter sig lättare än på länge.

Odlingsnerven har kommit fram och äntligen har jag satt vetegräs och rödkålsgroddar på balkongen. 

Om en och en halv månad kallar jag dagarna semester.

Jiiihaaaaa!

 Traditionen automatfoton upprätthölls 2,5 år senare än sist.

 Nu med ett fint extra tillskott på bild.

T har listat ut många nya sätt att skaffa sig det hon vill ha, och vi har inte haft erfarenhetsbanken som kan räkna ut vad hon kommer att räkna ut. Som en hylla bredvid sängen.

 Vi gungar. Herregud vad mycket man gungar med ungar. Tur att det faktiskt är roligt på något sorts illamående-Gröna Lund som vuxen-vis.

 Det var länge sen, och väl så saknat att gå ut och äta med bara vuxna människor.

Efter tre timmar ville jag gå hem och sova. Jag var inte så disco som jag trodde:)

 Grannarna måste ha världens häftigaste hoj.

Jag var tvungen att ta en bild för att glo på.

 Diskbänksrealism med Tuva och tomatsåsen på spisen.

Fin sådan.

 Ja, mer än så här blev det inte idag, förutom nedan definitionsskillnad.

Jag kallar det sticklingar medan P kallar det när du tröttnat på växter skär du av dom.

Jag undrar vem som har rätt egentligen.