Minus måsten

Jag undrar om jag inte haft något att skriva om, om det är därför jag inte bloggat något.

Men det är inte sant, det finns en massa att berätta om men jag har inte haft lust!

Jag tänkte från början att jag bara skulle blogga så länge det kändes kul och inte när det kändes som ett måste.

Jag har tillräckligt med måsten minsann.

Det nya jag har att säga är:

Jag var på Yogahelg på denna fina gård hela helgen. Där på mattan (av ull!) hittade jag en förlåtelse och två viktiga svar som jag tog med mig hem.

Tuva kan förstå mängder mer än jag vågat förstå. I hennes inre ordförråd finns bland annat: hund, katt, boll, napp, byxor, tröja, fågel, bebis, råtta, gris, blåbär, nalle, docka, skor, växt, hus, dörr, bord, stol, fåtölj, bil, spis, gröt, äpple, sked, ljus, halsband, uggla, orm, lampa, nyckel, vatten, bada, sova, gunga, vagn, kanin, tiger, handtag, hiss, knapp och många fler kan hon peka ut tvärsäkert på bilder. Olika bilder.

Och det betyder såklart att hon förstår mycket av vad vi pratar om över hennes huvud.

(just därför pågår nu projekt prata direkt till Tuva om det handlar om henne. Inte helt lätt hela tiden)

Tuva matvägrar vanlig mat.

Gröt går fint, banan är gott och ersättning slukas. Men maten som har gått så bra tidigare är det tvärstopp med.

Därför har vi på inrådan av dietisten som tar hand om mjölkallergin ställt maten framför henne så hon får äta själv. Vilken hejdundrande kladdfest det är! Vi får spola av hela kalaset, unge inräknad, efter ett lättare mål. Men hon verkar lätta lite i vägran och gillar att hålla och tugga själv.

Det är stora grejer i görningen och jag blir nervös bara jag tänker på det.

Men det återkommer jag om senare.

Tuva säger Titta där! ackompanjerat av att peka, femhundramiljoner gånger om dagen.
P är den tåligaste finaste pappan som svarar ärligt och uppriktigt varje gång med en målande beskrivning.
Jag älskar de där två.

Viljan når till horisonten

Klockan är halv nio och jag sitter äntligen ned framför den hederliga datorn.

Blogger stödjer inte min ipad (som jag har i släptåg jämt) och att blogga från telefonen är för mig som att bakbinda mig själv- jag fattar inte hur man gör det korrekt.
Tusen skärmar och igen av dem är ultimat.
Tuva, å andra sidan, tycker att ingenting fungerar som det ska nuförtiden.
I dag uppfann hon ilskan och frustrationen som bara finns hos den vars värld är så stor som synfältet. Hon fann sin vrede blandad med maktlösheten som jag känner igen, även om mina områden för den känslan är större. Hennes innebär ändå likväl de tre standardkomponenterna: viljan att göra eller att ha något, upptäckten att detta något är lika åtråvärt som flyktigt och att någon annan har större makt över händelser och ting än vad jag har.
Hon spänner hela sin lilla kropp, stirrar stint på mig och vrider ur sig avgrundsvrål när jag tar bort något hon inte får tugga på eller slå i golvet. Ena delen av hjärnan tänker att jag måste visa alla gränser och att det är något hon bara måste lära sig. Den andra delen förstår den maktlöshet hon måste känna när något hon kämpat sig fram till för att utforska plötsligt tas ifrån henne och det är ingenting hon kan göra åt det.
Det är inte lätt att vara liten.

Nioochenhalvmånad

Herregud vad skönt att det är fredag.
Vi har nu hunnit med att prata framtid, laga skaldjursmiddag, tända ljus, natta Fågel, titta på ett häftigt hus på nätet, och nu -tagit upp en Fågel som vaknat igen.
Alltihop på mindre än två timmar.

Med henne finns det oftast två lägen: fullt ös-lek eller sömn (just nu, medan jag skriver detta är det denna som hoppar i P´s knä och ropar Ttta, Ttta! (titta) medan hon pekar på datorn.
Helgen blir lugn med födelsedagskalas för Tuvas kusin och, tja-kanske ska vi städa huset.
Det känns som en fin kontrast just nu.

Så.
Som 9,5 månaders unge är det en hel del nytt jag upptäcker när jag kommer hem om dagarna.
Hon blir snabbare och snabbare på att krypa/åla. Mot fel saker.
Hon härmas, inte bara fysiskt speglar rörelser som förut. Hon kommunicerar.
Man kan skoja mycket subtilt nu. Det räcker med en blick så skrattar hon och skojar tillbaka.
Hon har börjat fråga efter saker genom att peka på dem.
Hon tar min hand om det är något hon inte når, så jag ska nå den åt henne.
Hon vet hur man vägrar att gå och lägga sig.
Hon vill bläddra själv i böcker. Till mitt stora förtret hinner man bara läsa några meningar innan det är dags för nästa sida.
Hon har en och en halv tand i underkäken:)

Världsliga ting, Ytliga ting

Pressdagar för svenskt mode betyder stressiga dagar med jobb, men roliga!
Efter en vecka med showroom, catering, föredrag, pressvisningar, kallprat och en hel del kul är jag mör. Men glad att allting gick bra.
Nu är mitt nästa projekt att skriva. Skriva och räkna eftersom jag ska göra idéer till läsbara recept.
Ändå kan jag bara tänka på vad jag skulle vilja ha, mitt där bland sökandet efter fina formuleringar.
Det verkar som om köplusten har fått ett bra tag om mig (även om jag inte hunnit spendera en massa än).

Jag vill ha en ny kyl och frys, ett hus att ställa kylen och frysen i, en hemlig plats där jag och min kärlek får gömma oss och pusta ut lite grann axel mot axel.
Eller kanske fiska.

Vipassana

Busungen har låtit som en trasig fiol hela kvällen och det gör det svårt att slappna, av hur trött man än är.

Hon har ett sätt att klaga, om hon är trött eller sur, som gör att hela min organism slås ur spel och allt jag kan tänka på är henne.
Det är högst ändamålsenligt.

Mobilen är en farlig räddare, hon tycker kameran är hur kul som helst.

Kladdkladd-banbank-klick!

Det kan bli en hel del rologa bilder om hon får hållas.

I dag kom P och Tuva med grannarna till jobbet, åt äppelkaka och röjde runt bland soffor och serveringspersonal. Sen gick vi allihop en vända på stan.

Efter nattens vakenchock var jag helt färdig när vi kom hem och jag tror inte jag fått något vettigt ur mig sedan lunch.t
Apropå lunch var jag och min fina, fina P och åt vår första måltid utan Fågeln i söndags!

Bara han och jag och vuxenprat medan T var hemma med farmor och lekte:)

Det hade gått hur bra som helst och hon var så glad när vi om hem att mitt hjärta blev alldeles varmt.

Fina Unge.

Nu sitter jag och funderar på att resa till Vipasana nästa år, runt vårkanten.

life is what happens to you while you're busy making other plans

Det är lördag och P nattar en mycket trött liten Tuva medan jag funderar över det allmänmänskliga behovet av att längta efter något.
Jag har alltid något på lut att tråna lite till. Något att drömma och planera om.
Det är en fin balansgång mellan verklighetsflykt och ett medel att nå vidare till något viktigt det där att gå runt och fundera om det som inte är i nuet.

I dag har jag, utan inbördes rangordning, funderat över:
När Tuva blir två år och pratar och springer.

Nästa veckas spring på svenska modehusens pressdagar.

Om 30någonting år när jag och Patrik är pensionärer och äter filfrukost någonstans.

Vart jag kommer att jobba när jag någon gång blir vuxen och vill sitta ned.

Hur det skulle vara att gå längsmed kinesiska muren.

Hur medelsvenssons matvanor ser ut om tjugo år, då Tuva är vuxen.

Hur Tuva kommer se ut om tjugo år när hon är vuxen, vem hon kommer att kalla sin bästa vän och hur hon kommer att älska.

In the meantime gräver jag ned mig i några böcker om mänsklig inutihet.
Den här, den här och den här (som omkullkastar min känsla av ego).

Samt väntar tålmodigt på vår första Ekolåda ska dyka upp utanför dörren.
Tack för det mötet förra veckan!:)

Listor & Kastsystem

Att ha en lista att bocka av måste vara ett av det mest tillfredsställande en med mitt sinne kan ge sig hän åt.

Det är delvis en djup arbetsskada (Mice en place) delvis något jag plockat upp när jag var yngre och mitt liv var rörigare (läs: enormt mycket mer)

Vissa dagar fixar man listan, andra dagar fungerar det som om huskroppar ständigt faller framför varje punkt.

I går spenderade jag ett halvt dygn med samma uppgifter som jag i dag löste på ett par timmar.

Ibland, eller rätt ofta faktiskt, tror jag på någon sorts högre ordning och att en viss sak löses när det är ment att den ska lösas. För det verkar vara så att ju mer jag forcerar det, ju längre bakåt kryper svaret.

 Vi har haft en fin helg. Kort men fin och jag fick hinna med att avundas hur roligt de där två har. Visst fasiken är det krävande att vara hemmaförälder men ändå. De skrattar mycket och har egna skämt.
När jag försöker samma sak i smyg med Fågeln tittar hon på mig som för att säga "Njaa..det var inte riktigt så pappa gjorde.."
Suck.
Hej alla genusforskare.
När vår unge är ledsen klamrar hon sig fast vid mig och när hon skrattar och busar är det pappa hon sträcker sig efter. Vad gjorde vi för fatalt fel.?
Tack på förhand / f.d. Medveten