Kampen mot klockan

En vecka kvar till kejsarsnitt, och jag oroar mig varje dag för att förlossningen ska sätta igång innan. Varje dag känns som en vinst. När jag var runt v 20 visste jag runt fem-sex stycken som skulle ha tvillingar runt den tid vi ska, och alla utom en har redan fött sina barn. 

Jag önskar så att allt bara går enligt plan -utan panik, larm och rädda ögon -jag tror inte att jag klarar av om det skulle bli stressigt. Ibland tänker jag att jag nog kommer att tuppa av om situationen påminner för mycket om när Lo föddes.

 Jag är innerligt glad att de valt att stanna såhär länge, och förhoppningsvis stannar tiden ut.

Okej. Vecka 37 väger bly. Jag får sammandragningar om jag går mer än 100 meter och det gör ont precis överallt, förutom av någon komisk anledning i ryggen. Ryggen är fasen tiptop:)

De senaste dagarna har även ett helt nytt fenomen på gravidhimlen uppenbarat sig -att samla på sig vatten. Herregud, mina händer och fötter ser alltmer korviga ut och ansiktet har aldrig varit rundare:)

Skillnaden från dag till dag är skrämmande men även fascinerande -kroppen är kapabel till sjukt många roliga uttryck. När jag tar av mig stödstrumporna (bara det!) ser vaderna ut som kassler:)

Vågen säger ca 25kg plus och jag har fått en helt ny respekt för de som skadat sig till en förtidspension. Jag klarar inte att handla min egen föda.

Tuva. Mitt hjärta som ritar hjärtan och skriver brev till sin pappa. Älskade unge.

Nedpackat, uppackat och nedpackat igen. Förlossningsväskan -som jag sett att många har en resväska -vi har bara en liten bag. Jag vet inte om det är vi som packar lätt eller om det är de som packar för mycket. Denna gång blir vi garanterat kvar längre på sjukhuset -minst fyra dagar är det med tvillingar sa överläkaren, men jag tycker att det är skitjobbigt att ha med för mycket av något. Vi bor ju inte femtio mil bort. 

Näst sista ultraljudet och vi köpte ett åbäke

Igår var det tillväxtultraljud i v 34+ och twinsen såg ut att må toppen som vanligt. Mamman å andra sidan är så vansinnigt trött och sliten nu att det inte är mycket som inte gör ont. 

Tvilling 1 vägde strax under 2,5 kg och tvilling 2 vägde strax över 2,2kg. Alla flöden och fostervatten och och och såg toppen ut. De har fortfarande sina huvuden tätt ihop, vilket ser så himla gulligt ut på skärmen, lite som att de lutar sig mot varandra:)

Vi köpte ett åbäke för någon vecka sen på blocket (den står där på bilden, och om den inte är toppen åker den ut). Den var både större och fulare än jag hade föreställt mig men ska enligt uppgift vara en livräddare om man har två bebisar men bara en famn (eller jäkligt ont i ryggen). En elektrisk babygunga av märket Graco -en Graco Sweetpeace vilket på bara namnet antyder att detta är the shit. Vi får se hur fantastisk den är som sagt:)

Någon frågade mig här om dagen om den bästa babyfilten, och jag har ingen aning. Till Tuva hade vi flera olika -bland annat en från PoP samt en gjord av bambu, som var det mjukaste av mjukast. På något sätt var de ändå alltid för små efter någon månad, så nu har jag köpt in ett gäng från Numero 74, både tunna och tjockare. Det är inga "babyfiltar" men det mjukaste av mjukaste. Vi får se om tofsarna måste ryka sen när de suger på allt.

Färdigt! Och en aning belamrat då ingen av oss vet vart vi ska göra av alla grejer än. Vagn-chassi under sängen och en hel del annat jox. Bb väskan är äntligen färdigpackad och vi har troligtvis två av det vi behöver två av nu. Det fina babynestet för tvillingar är sytt av en som sysslar med sånt, men har aldrig sytt för tvillingar förut, så detta är en special jag lovat ge betyg på sen. Hon heter Lielidesign på insta:)

Metamorfos

Det är inte många veckor mellan bilderna, och det är helt galet hur kroppen kan förändras på två-tre små månader:)

Trettio dagar kvar. Vecka 34

Tänk. Vi har fått en tid till kejsarsnitt och det känns så konstigt. Hur kan man få en tid till att föda barn? En tisdag i november? Det känns så mekaniskt och ultramodernt, som om vi är för upptagna för att låta saker ske i sin egen takt. (Jag är den minst upptagna människan just nu). 

Samtidigt känns det underbart eftersom jag är så rädd, konstant. Det är tungt att alltid vara rädd, det är inget jag brukar ha i min repertoar dagligen. Trött, virrig, överaktiv -ja. Men inte så rädd. Nu har jag varit rädd i snart nio månader och det vill jag inte vara längre. Det får fan räcka:)

DETTA. Om man kan ha en målbild så måste detta vara en av dem (förutom att det är en sån flådig bild:)

Jag vill röra på mig! Hoppa, springa, böja, stå på händer. Rubbet! Längtar efter min egen hydda, 70+kg var massa att bära på!

Bebiskläder nästan tvättade och nästan vikta, men vi har nog för lite har jag insett. Om man lyckas med två ombyten varje dag klarar vi oss från tvättstugan i tre dagar:/

Jag har tyckt att det är så fruktansvärt svårt att veta vilken storlek de kommer att ha. De flesta twins har 44 i början, aka dockkläder. Dockkläder är svåra att hitta och oftast så oerhört fula i rosa med nallar eller blå med bilar (nej tack). 

Kidsen får bada i strl 50-56 ett tag tror jag.

Tuva funderar på presenter, och har som största önskan, sedan ett år, "En Frostklänning med tiara och blåa skor". Tillslut tog motståndet slut och till jul får vi en mycket lycklig minimänniska, som vi kommer att få tvinga av denna plastdress vid läggdags. Utöver det vill hon ha "en armbandsklocka som är rosa och lila-en riktig". Alla hennes önskningar går att härleda till hennes kompisar och omgivning på något sätt. Hej människan i tillblivelse i det sociala rummet. Måtte det bli så mycket variation som det bara går.

Vecka 33

Tillväxtultraljudet gick bra. Det är alltid en pärs att gå och titta på hur de växer -på grund av min historia, men även då tvillingar så ofta är tillväxthämmade. Twinsen vägde i v 31+ två kilo och strax under två kilo vilket är som enlingar i magen!

 Lycka! De började, i v 24 på -17% och -14% vilket, trots att läkarna sa att allt är normalt, skitjobbigt. Nu är de mitt på normallinjen och strax över. 

Men det är tungt. Jag klarar inget och jag känner att paniken ibland kommer krypande då jag inte klarar att gå till Ica och tillbaka utan att sitta ned några gånger. 

En  sisådär 35 dagar kvar nu. Det ska bli så ljuvligt att få se vilka människor de är.

Vecka 39?

(Ett lite äldre inlägg som av någon anledning inte kom med, upptäckte jag nu:)

Jättestor och jättetungt. Jättetrött!

När läkaren sa att det kommer att bli dubbelt så tungt tänkte jag att det är något man slänger sig med, att visst skulle det bli tungt fortare, men hur mycket kan en graviditet väga?

Jo, alltså, det är som att gå i cement nu. Två bebisar, två gånger allt som hör till (fostervatten, moderkaka etc). Jag bär i runda slängar 10-15 kg bara frampå säger min barnmorska. 

Det är fint, men ibland känns det som om jag ska tippa framåt:)

TUL aka tillväxtultraljud & fotografins födelse

Varannan vecka mäter de och kollar att twinsen växer som de ska, och varje gång ligger jag där och förundras över hur man kan titta in i kroppen, till andra kroppar, och zooma in på små hjärtan, fötter och lungor.

Hur i hela världen kom de på en teknik som klara det? Hur kom man ens på kameran? Som idé är den ju helt vansinnig -att få ett avtryck på världen sett från ett öga. 

Jag minns när jag såg det första fotot någonsin taget, och hur solens blänk i fönsterglasen går hela vägen från ena sidan av byggnaderna till den andra. Hur ett foto hade tagit från gryning till skymning att bli till. Hur vansinnigt häftigt det måste känts att lyckas med. Någon hade stått i sitt fönster med en riggad första kameraprototyp och väntat. Och väntat.

Till dagens foto på människor inuti människor. Så bisarrt och så häftigt!

Twinsen vägde i vecka 29 ca 1500g och 1300g. De ligger skavfötters fast en stående och en stående på händer. Det såg vansinnigt trångt ut, men läkaren garanterade att de gillade det. 

Jag fick med en bild på en näsa underifrån och dennes (pojkens) hand som är framför:)