Metamorfos

Det är inte många veckor mellan bilderna, och det är helt galet hur kroppen kan förändras på två-tre små månader:)

Trettio dagar kvar. Vecka 34

Tänk. Vi har fått en tid till kejsarsnitt och det känns så konstigt. Hur kan man få en tid till att föda barn? En tisdag i november? Det känns så mekaniskt och ultramodernt, som om vi är för upptagna för att låta saker ske i sin egen takt. (Jag är den minst upptagna människan just nu). 

Samtidigt känns det underbart eftersom jag är så rädd, konstant. Det är tungt att alltid vara rädd, det är inget jag brukar ha i min repertoar dagligen. Trött, virrig, överaktiv -ja. Men inte så rädd. Nu har jag varit rädd i snart nio månader och det vill jag inte vara längre. Det får fan räcka:)

DETTA. Om man kan ha en målbild så måste detta vara en av dem (förutom att det är en sån flådig bild:)

Jag vill röra på mig! Hoppa, springa, böja, stå på händer. Rubbet! Längtar efter min egen hydda, 70+kg var massa att bära på!

Bebiskläder nästan tvättade och nästan vikta, men vi har nog för lite har jag insett. Om man lyckas med två ombyten varje dag klarar vi oss från tvättstugan i tre dagar:/

Jag har tyckt att det är så fruktansvärt svårt att veta vilken storlek de kommer att ha. De flesta twins har 44 i början, aka dockkläder. Dockkläder är svåra att hitta och oftast så oerhört fula i rosa med nallar eller blå med bilar (nej tack). 

Kidsen får bada i strl 50-56 ett tag tror jag.

Tuva funderar på presenter, och har som största önskan, sedan ett år, "En Frostklänning med tiara och blåa skor". Tillslut tog motståndet slut och till jul får vi en mycket lycklig minimänniska, som vi kommer att få tvinga av denna plastdress vid läggdags. Utöver det vill hon ha "en armbandsklocka som är rosa och lila-en riktig". Alla hennes önskningar går att härleda till hennes kompisar och omgivning på något sätt. Hej människan i tillblivelse i det sociala rummet. Måtte det bli så mycket variation som det bara går.

Vecka 33

Tillväxtultraljudet gick bra. Det är alltid en pärs att gå och titta på hur de växer -på grund av min historia, men även då tvillingar så ofta är tillväxthämmade. Twinsen vägde i v 31+ två kilo och strax under två kilo vilket är som enlingar i magen!

 Lycka! De började, i v 24 på -17% och -14% vilket, trots att läkarna sa att allt är normalt, skitjobbigt. Nu är de mitt på normallinjen och strax över. 

Men det är tungt. Jag klarar inget och jag känner att paniken ibland kommer krypande då jag inte klarar att gå till Ica och tillbaka utan att sitta ned några gånger. 

En  sisådär 35 dagar kvar nu. Det ska bli så ljuvligt att få se vilka människor de är.

Vecka 39?

(Ett lite äldre inlägg som av någon anledning inte kom med, upptäckte jag nu:)

Jättestor och jättetungt. Jättetrött!

När läkaren sa att det kommer att bli dubbelt så tungt tänkte jag att det är något man slänger sig med, att visst skulle det bli tungt fortare, men hur mycket kan en graviditet väga?

Jo, alltså, det är som att gå i cement nu. Två bebisar, två gånger allt som hör till (fostervatten, moderkaka etc). Jag bär i runda slängar 10-15 kg bara frampå säger min barnmorska. 

Det är fint, men ibland känns det som om jag ska tippa framåt:)

TUL aka tillväxtultraljud & fotografins födelse

Varannan vecka mäter de och kollar att twinsen växer som de ska, och varje gång ligger jag där och förundras över hur man kan titta in i kroppen, till andra kroppar, och zooma in på små hjärtan, fötter och lungor.

Hur i hela världen kom de på en teknik som klara det? Hur kom man ens på kameran? Som idé är den ju helt vansinnig -att få ett avtryck på världen sett från ett öga. 

Jag minns när jag såg det första fotot någonsin taget, och hur solens blänk i fönsterglasen går hela vägen från ena sidan av byggnaderna till den andra. Hur ett foto hade tagit från gryning till skymning att bli till. Hur vansinnigt häftigt det måste känts att lyckas med. Någon hade stått i sitt fönster med en riggad första kameraprototyp och väntat. Och väntat.

Till dagens foto på människor inuti människor. Så bisarrt och så häftigt!

Twinsen vägde i vecka 29 ca 1500g och 1300g. De ligger skavfötters fast en stående och en stående på händer. Det såg vansinnigt trångt ut, men läkaren garanterade att de gillade det. 

Jag fick med en bild på en näsa underifrån och dennes (pojkens) hand som är framför:)

En låda på magen aka vecka 30

Oj vad detta är precis så jag fick det beskrivet när jag just fått reda på att de är två i magen: det är som att ha 10 kg av något (korvlåda?) hängt runt halsen. Eller som att uppriktigt sagt bära på Tuva. 

Sätter jag mig på golvet är det nätt och jämt att jag kommer upp:)

Det är nu mindre än två månader kvar och det känns som en total evighet samtidigt som så otroligt nära. Hur ska det gå? Har vi allt vi behöver? Jag förstår nu hur jag fick rådet att ha allt färdigt i ca v 25, för nu är det ett heldagsprojekt att gå ut och handla något. Även om magen är lika stor som i v 40 med en bebis är det lätt dubbelt så tungt. Pust och färdig med klagosången nu.

Den 30:e aug, för några dagar sedan, firade jag och mannen i mitt liv ett helt år som gifta!

Förutom fina ungar är det, att få vara med honom, det bästa beslut jag tagit. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag (och jag gillar den personen). Bästa bästa Patrik.

Tuva. Hon är så häftig. Tänk att få vara snart fyra år, och inte vara rädd för att ta sig ann något. Hennes tro på sin egen förmåga överskrider alla naturlagar och hon tycker i princip att hon är coolast i världen. Ja, förutom kanske sina kusiner, en och annan superhjälte eller prinsessa på tv då.

När hon ser sig själv i spegeln ser jag hur bra hon tycker att hon är, häftig och stark, och jag önskar innerligt att hon får behålla den synen hela livet. Tänk vad det hade varit bra.

vecka 27. Blir man redo?

Hur ska två bebisar sova? 

Det verkar som om alla jag möter har rätt starka åsikter om antingen det ena eller det andra, som sig brukar när det gäller barn. 

Vi hittade på en lösning där vi tog en lekhage och gjorde om till spjälsäng (efter stark inrådan av tillräckligt många som verkade ha koll). Det återstår att se om det var en skitdålig idé eller ett genidrag, men roligt var i alla fall ritualen att få boa, bädda och pyssla lite.

Mitt i allt boande finns tyvärr alltid ett stråk av oro och stress, en fadd känsla av att inte få vara för glad eller hoppfull eller att i huvud taget ta något för givet. Det är en bipoläritet. 

Ibland känner jag mig som ett vilt djur man ser på Discovery Nature, elefanthonan som släpar runt på sin döda unge och vägrar inse att den inte kommer stå upp igen. Eller någon sorts fågel som forsätter outtröttligt att bygga bo tills nya ägg kläcks. 

Det är en jävligt sorglig tanke och den lämnar mig alltid med en känsla att vara lite dum. Jag jobbar stenhårt på att bli kvitt den.

En jämförelse mellan v 27 och v 27 med Tuva, det är tungt nu.