Vecka 39?

(Ett lite äldre inlägg som av någon anledning inte kom med, upptäckte jag nu:)

Jättestor och jättetungt. Jättetrött!

När läkaren sa att det kommer att bli dubbelt så tungt tänkte jag att det är något man slänger sig med, att visst skulle det bli tungt fortare, men hur mycket kan en graviditet väga?

Jo, alltså, det är som att gå i cement nu. Två bebisar, två gånger allt som hör till (fostervatten, moderkaka etc). Jag bär i runda slängar 10-15 kg bara frampå säger min barnmorska. 

Det är fint, men ibland känns det som om jag ska tippa framåt:)

TUL aka tillväxtultraljud & fotografins födelse

Varannan vecka mäter de och kollar att twinsen växer som de ska, och varje gång ligger jag där och förundras över hur man kan titta in i kroppen, till andra kroppar, och zooma in på små hjärtan, fötter och lungor.

Hur i hela världen kom de på en teknik som klara det? Hur kom man ens på kameran? Som idé är den ju helt vansinnig -att få ett avtryck på världen sett från ett öga. 

Jag minns när jag såg det första fotot någonsin taget, och hur solens blänk i fönsterglasen går hela vägen från ena sidan av byggnaderna till den andra. Hur ett foto hade tagit från gryning till skymning att bli till. Hur vansinnigt häftigt det måste känts att lyckas med. Någon hade stått i sitt fönster med en riggad första kameraprototyp och väntat. Och väntat.

Till dagens foto på människor inuti människor. Så bisarrt och så häftigt!

Twinsen vägde i vecka 29 ca 1500g och 1300g. De ligger skavfötters fast en stående och en stående på händer. Det såg vansinnigt trångt ut, men läkaren garanterade att de gillade det. 

Jag fick med en bild på en näsa underifrån och dennes (pojkens) hand som är framför:)

En låda på magen aka vecka 30

Oj vad detta är precis så jag fick det beskrivet när jag just fått reda på att de är två i magen: det är som att ha 10 kg av något (korvlåda?) hängt runt halsen. Eller som att uppriktigt sagt bära på Tuva. 

Sätter jag mig på golvet är det nätt och jämt att jag kommer upp:)

Det är nu mindre än två månader kvar och det känns som en total evighet samtidigt som så otroligt nära. Hur ska det gå? Har vi allt vi behöver? Jag förstår nu hur jag fick rådet att ha allt färdigt i ca v 25, för nu är det ett heldagsprojekt att gå ut och handla något. Även om magen är lika stor som i v 40 med en bebis är det lätt dubbelt så tungt. Pust och färdig med klagosången nu.

Den 30:e aug, för några dagar sedan, firade jag och mannen i mitt liv ett helt år som gifta!

Förutom fina ungar är det, att få vara med honom, det bästa beslut jag tagit. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag (och jag gillar den personen). Bästa bästa Patrik.

Tuva. Hon är så häftig. Tänk att få vara snart fyra år, och inte vara rädd för att ta sig ann något. Hennes tro på sin egen förmåga överskrider alla naturlagar och hon tycker i princip att hon är coolast i världen. Ja, förutom kanske sina kusiner, en och annan superhjälte eller prinsessa på tv då.

När hon ser sig själv i spegeln ser jag hur bra hon tycker att hon är, häftig och stark, och jag önskar innerligt att hon får behålla den synen hela livet. Tänk vad det hade varit bra.

vecka 27. Blir man redo?

Hur ska två bebisar sova? 

Det verkar som om alla jag möter har rätt starka åsikter om antingen det ena eller det andra, som sig brukar när det gäller barn. 

Vi hittade på en lösning där vi tog en lekhage och gjorde om till spjälsäng (efter stark inrådan av tillräckligt många som verkade ha koll). Det återstår att se om det var en skitdålig idé eller ett genidrag, men roligt var i alla fall ritualen att få boa, bädda och pyssla lite.

Mitt i allt boande finns tyvärr alltid ett stråk av oro och stress, en fadd känsla av att inte få vara för glad eller hoppfull eller att i huvud taget ta något för givet. Det är en bipoläritet. 

Ibland känner jag mig som ett vilt djur man ser på Discovery Nature, elefanthonan som släpar runt på sin döda unge och vägrar inse att den inte kommer stå upp igen. Eller någon sorts fågel som forsätter outtröttligt att bygga bo tills nya ägg kläcks. 

Det är en jävligt sorglig tanke och den lämnar mig alltid med en känsla att vara lite dum. Jag jobbar stenhårt på att bli kvitt den.

En jämförelse mellan v 27 och v 27 med Tuva, det är tungt nu.

Trucker-body

Juli, semestermånaden, bara flög förbi i regnväder och jobbiga nätter.

Tuva fick någon sorts livsångest och började drömma mardrömmar varje natt, och sov halva natten i vår säng. Det betydde att vi fick åka på ordentlig sömnbrist i flera veckor och släpa hälarna efter oss på dagarna. Tack och lov verkar det som om det börjar gå över. Hon sov hela natten i natt i alla fall, men det känns som om vi har några veckors sömnbrist att ta igen. 

Jag skulle kunnat skriva ex antal bokstavsmeter om alla gravidkrämpor jag har redan nu, men för att sammanfatta den rådande känslan så kommer nog det här vara det svåraste jag gjort, fysiskt sett.

Det skrämmer mig faktiskt, en känsla av kontrollförlust och idag tänkte jag på hur en gravt överviktig reumatiker med ryggproblem känner sig. Jag med min i jämförelse minimage känner mig typ så. 

Jisses.

Men, det är fantastiskt att vara gravid. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad och det är hisnande att känna små händer som puttar på två sidor av magen. 

Om lite mer än en vecka har vi tillväxtultraljud och jag ser fram emot det oerhört mycket.

Perspektiv

Grannarna spelar (dåligt) elektroniskt och jag funderar på att det i ett livsperspektiv inte är hiskeligt länge sedan jag bodde på andra sidan jorden och delade hus med Gil .

När jag tittar på mina händer är det för mig svårt att förstå att samma händer har varit på alla dessa platser, med alla dessa människor som ser ut som tiosekunders filmsekvenser i mitt minne. Korta utdrag ur ett par scener är allt de får representera.
Men i de scenerna är allt oerhört nära och utan egentlig tidsrymd. Jag hör det dova gnisslandet av trätrappan och alla röster. Doften av te på torkade mintblad och alla festers eldar ute på fälten runtomkring.
Sen är jag tillbaka igen. Jag undrar vilka tiosekunders jag får ta med mig av nu, sen.

vecka 23

Jag försöker se lite sval ut, obrydd -men inser att jag är ungefär lika stor som i v 30-någonting med Tuva. Veckans behållning är ändå att jag börjat förstå vilken minibebis som rör sig vart. Overkligt.