vecka 27. Blir man redo?

Hur ska två bebisar sova? 

Det verkar som om alla jag möter har rätt starka åsikter om antingen det ena eller det andra, som sig brukar när det gäller barn. 

Vi hittade på en lösning där vi tog en lekhage och gjorde om till spjälsäng (efter stark inrådan av tillräckligt många som verkade ha koll). Det återstår att se om det var en skitdålig idé eller ett genidrag, men roligt var i alla fall ritualen att få boa, bädda och pyssla lite.

Mitt i allt boande finns tyvärr alltid ett stråk av oro och stress, en fadd känsla av att inte få vara för glad eller hoppfull eller att i huvud taget ta något för givet. Det är en bipoläritet. 

Ibland känner jag mig som ett vilt djur man ser på Discovery Nature, elefanthonan som släpar runt på sin döda unge och vägrar inse att den inte kommer stå upp igen. Eller någon sorts fågel som forsätter outtröttligt att bygga bo tills nya ägg kläcks. 

Det är en jävligt sorglig tanke och den lämnar mig alltid med en känsla att vara lite dum. Jag jobbar stenhårt på att bli kvitt den.

En jämförelse mellan v 27 och v 27 med Tuva, det är tungt nu.

Trucker-body

Juli, semestermånaden, bara flög förbi i regnväder och jobbiga nätter.

Tuva fick någon sorts livsångest och började drömma mardrömmar varje natt, och sov halva natten i vår säng. Det betydde att vi fick åka på ordentlig sömnbrist i flera veckor och släpa hälarna efter oss på dagarna. Tack och lov verkar det som om det börjar gå över. Hon sov hela natten i natt i alla fall, men det känns som om vi har några veckors sömnbrist att ta igen. 

Jag skulle kunnat skriva ex antal bokstavsmeter om alla gravidkrämpor jag har redan nu, men för att sammanfatta den rådande känslan så kommer nog det här vara det svåraste jag gjort, fysiskt sett.

Det skrämmer mig faktiskt, en känsla av kontrollförlust och idag tänkte jag på hur en gravt överviktig reumatiker med ryggproblem känner sig. Jag med min i jämförelse minimage känner mig typ så. 

Jisses.

Men, det är fantastiskt att vara gravid. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad och det är hisnande att känna små händer som puttar på två sidor av magen. 

Om lite mer än en vecka har vi tillväxtultraljud och jag ser fram emot det oerhört mycket.

Perspektiv

Grannarna spelar (dåligt) elektroniskt och jag funderar på att det i ett livsperspektiv inte är hiskeligt länge sedan jag bodde på andra sidan jorden och delade hus med Gil .

När jag tittar på mina händer är det för mig svårt att förstå att samma händer har varit på alla dessa platser, med alla dessa människor som ser ut som tiosekunders filmsekvenser i mitt minne. Korta utdrag ur ett par scener är allt de får representera.
Men i de scenerna är allt oerhört nära och utan egentlig tidsrymd. Jag hör det dova gnisslandet av trätrappan och alla röster. Doften av te på torkade mintblad och alla festers eldar ute på fälten runtomkring.
Sen är jag tillbaka igen. Jag undrar vilka tiosekunders jag får ta med mig av nu, sen.

vecka 23

Jag försöker se lite sval ut, obrydd -men inser att jag är ungefär lika stor som i v 30-någonting med Tuva. Veckans behållning är ändå att jag börjat förstå vilken minibebis som rör sig vart. Overkligt.

Jag vet inte om det är en bra idé men

jag har tänkt på att göra ett inlägg länge nu,men jag har varit alltför orolig för att skriva, och livet har tills för ett litet tag sedan rört sig alldeles för snabbt. 

Vi ska få barn, Tuva ska få lite fler syskon.

Vi ska få tvillingar i november:)

Allt är egentligen på ett overklighetsplan. Även om jag tänker på det hela dagarna försöker jag att inte tänka på det alls, eftersom det alltid blir lite som att inte kunna sova på natten -samma tankar roterar i en spiral inuti och ingen kan lösa det åt mig. 

Vi är givetvis jätteglada att vi fått lyckan att få barn igen! Det är helt ljuvligt, asjobbigt och magiskt med att få vara med i tillblivelsen av en människa. Det är häftigt och utmattande. Utan överdrift något som gjort mig till en bättre människa. 

Det är bara rädslan, den släpper mig nog inte på länge.

En önskan om fred

Strax har ett år gått sedan vi fick och förlorade vår lilla pojke. 

Jag som trodde att det skulle vara enklare kanske nu. Jag tänket så fel, så fel.

För ett år sen gick vattnet på natten, jag åkte in och de sa att bebisen låg fel, att han inte var fixerad. Det var mycket liv kring det, men tillslut fick jag åka hem, fruktansvärt trött och rädd. 

Värkarna började ett par nätter efter, 13:e december, strax efter att jag varit med Tuva på luciafirande.

Jag väckte Patrik, mamma kom, väntan började.

Sen känner jag plötsligt hur något smäller till i magen, som om någon stängde en dörr med all kraft och jag började blöda, massor.

Vi ringer bb Stockholm, åker taxi in, och i taxin känner jag på magen, som buffar mycket lätt tillbaka. Paniken sen, det tar tid. Sköterskor och barnmorskor och tillslut en doktor som ser rädd ut. Någon säger att de ska trycka på någon knapp, och människor väller in. Drar av mina kläder medan de i panik rullar ut vagnen jag ligger på. Allt jag vet är att jag stänger av, blundar och deklamerar i mitt inre att Nu går allt åt helvete.

När jag vaknar upp är Patrik där, ledsen. Jag får förklarat för mig att vi fått en son. Att jag ska få träffa honom. 

Den lilla bebisen på sjukhusbritsen är omgiven av personer som tittar på honom, och jag vill plocka upp honom i skydd, men kan inte röra benen av bedövningen. Istället ligger jag platt med armarna ut. Han gnyr, mitt lilla barn, och alla skrattar glatt åt att den lilla bebisen verkar må bra. Han har en kylväst över sig och slangar överallt. Jag vet att jag tänker att något måste vara fruktansvärt fel. 

Jag minns inte mer här.

Många resor senare, och när jag redan givit upp, kommer läkarteamet in, nu på ett annat sjukhus, och förklarar att Lo, som vi döpt honom (efter kattdjuret), högst troligt inte kommer att klara sig mycket längre. Under dessa nästan tre dagar hade jag och Patrik levt i någon sorts låtsasvärld. Vi grät, ensamma i tvåsamhet, och vi hade levt åtskilda från allt jag trott var sant och riktigt.

Och nu skulle vi få åka ned en trappa för att hålla i vårt barn när han dör.

Tystnaden. De, efter mycket, lägger Lo i min famn och tar försiktigt, försiktigt bort alla slangar och sladdar. Han väser, andas tungt, blåser bubblor i sin lilla mun.

Sakta, sakta slutar han att andas. Jag och Patrik turas om att hålla i honom.

Den enda gång jag höll i mitt barn.

Någon tar en bild, och någon annan kollar, känner och säger att hjärtat slutat slå.

Jag önskar att jag kunnat säga att jag blivit en bättre människa. En som vet eller kan nu. 

Jag har blivit en sämre människa. 

En som är rädd för vad som finns bakom hörnet, mer beräknande, mindre tålamod. Jag är avundsjuk och missunnsam. Arg, kort, jag kräver allt och orkar inget. Jag är ledsen bakom stängda dörrar. 

Jag är en räddare mamma med kort stubin och litet tålamod som alltid tror att förödelsen ligger bakom hörnet. 

Jag tycker inte om vem jag blivit. 

Jag önskar fred med mig själv.

Vad de osynliga säger

Ibland, speciellt på fredagar, känner jag mig helt tom när jag åker hem från jobbet. För vi pratar om allt där. Inget ämne är för litet eller för tabu, ingen kommer undan och det är högt i tak och låg garde.

Terapi, vi bollar idéer om universum och varandra, rör sällan ytan och artighetsfraser utan människor söker sig direkt in mot de mest stängda rummen. 

Så idag är jag precis så slut dom man kan vara då man just klivit ut på gatan från en timslång session hos någon jungiansk psykolog. Fantastiskt men en smula tom.

På väg hem berättar Tuva om sin kompis Alinnea. Jag lyssnar när jag rullar vagn och funderar vem denna nya dagiskompis är. Hon berättar att Alinnea hade varit ledsen idag, eftersom hon ramlat. Och att jag borde träffa henne snart. 

Det tar ett bra tag innan jag inser att Alinnea är en hemlig kompis, en Mållgan, som bara finns (om än ack så verklig) i Tuvas fantasi. 

När jag sen tänker efter har jag hört henne prata om sin låtsasvän förut, men att jag helt enkelt inte lagt så mycket tanke i det. Hur dom lekt, vad de sagt till varandra och så vidare. 

Tänk vad fantastiskt att ha en låtsasvän! En som är där när man vill, helt i fantasin. 

Det fick mig att tänka på hur viktiga vänner är för mig, såna som man kan berätta hur idiotisk man ibland är för, eller som man kan skryta för, såna som man tillsammans blir ett rum av speglar med. 

Från att åka hem helt tömd kände jag mig plötsligt riktigt riktigt glad.

:)