mammammammmabappa

En sjuhellskotta jobbig dag.
Men den finaste solstrålen mitt i allt!
Kolla här!

Orutiner & Frustration

Tuva är märkbart annorlunda nu.
Det är mycket kraft -hon bankar, skakar leksaker, hoar och sträcker sig vilt efter saker när man har henne i famnen.
Hon skäller på oss om vi inte ger henne uppmärksamhet nog, eller om något inte fungerar som hon tänkt sig.
Det verkar finnas en frustration och en stark vilja i den lilla kroppen -som om hennes idéer sträcker sig längre än vad den fysiska förmågan nått till. Emellan utskällningarna är hon fullständigt strålande glad och favoritbokstaven för stunden är M. Mmmmmm! sjunger hon hela dagarna -det är ljuvligt!
Sova gör hon som en stock!
Från ungefär 20:00 till 07:00, med ett mål mat vid fem.
Att lägga henne är tyvärr svårare. Vi som varit kaxiga med hennes lätta insomnande den senaste tiden. Det är precis som alla sagt till mig; så fort man tycker att ungen har rutin ändras allt igen. Suck.
Jag och Pappa P tar varannan kväll och i går tog det över en timme för att få Fågeln att somna.
Och snart, snart så vänder det med -jag har lärt mig tålamod!

Gårdagens bilder.
Tuva har en teknik att rotera sig fram med benen som ser rätt kul ut -Ongen kommer aldrig att krypa.
Kamel/dromedaren är det nya -perfekt textur verkar det som.
Jag gjorde hål i handfatet -fasiken. Men en trevlig rysk farbror var här i ottan och fixade.
Tuva hade en knepig dag igår. Här tuggar hon på en blöt kameldromedar medan pappa tar kort.

 Läggdags gick sådär.Hon får, if all else fails, sitta i soffan med oss en stund -för att lugna ned sig.
Å andra sidan sover hon middag utan det minsta problem.
Herregud vad man som förälder till ett litet pyre blir dikterad av sovvanor. Men kanske är det inte så konstigt.

Mitt!

När jag läste filosofi, för så många år sen att de gamla grekerna inte var så gamla, diskuterade vi vi något tillfälle fenomenet mitt och min.

Nu de senaste veckorna har jag insett att jag så ofta säger saker som "Här har du din napp Tuva!" -med eftertryck på din. Eller din nalle, din sked, din vagn och så vidare, och så vidare.
Varför gör jag så? Jag fick mig en funderare i garderoben i morse när jag stod och tittade på alla mina kläder relativt prydligt upphängda. Jag kände den välbekanta känslan av att "jag borde använda den där, den har jag inte använt på jättejättelänge" tillsammans med en portion skuld. Lite som för en försummad vän som anförtrott sig till en.

Jag kommer inte använda klänningen och många mer med den, och ett par gånger om året får jag spader på känslan och packar stora tunga kassar med grejer till Stadsmissionen och travar iväg -lyft ur känslan av inre rening och hög på någon sorts artificiell givarens godhet.
Tillbaka till filosofiperioden.

Tesen går så här:
Med införandet av begreppen min och mitt skapades ha-begäret. Utan uppfattning av ett möjligt personligt ägande av fysiska yttre ting skulle inte törsten efter mer och mer finnas.
Och, att med ett starkt behov av att äga yttre förgängliga ting försvagas din utveckling av ett genuint, eget jag. Det eftersom tingen egentligen inte är du utan fungerar som ett försök att skapa en identitet där identitet saknas.
Vi omger oss med saker vi uppfattar ska kunna signalera vem vi vill vara och hur vi vill att vi ska uppfattas.

En rätt sorglig idé om den nu stämmer. Vårt sanna jag är alltså någon helt annan stans och ju mer vi koncentrerar oss på den yttre masken, ju längre kommer vi från vårt jag. .
Tricket att nå den verkliga känslan om sina saker är att fråga sig: Varför vill jag ha den.? Mitt svar blir ofta att "Den gör mig glad" eller "Den är fin och jag tycker om den". Så, varför då? Ja, för att jag gillar sådana x. Okej, varför gillar du x? Därför att....AAhh! Jag vet inte! För att det gör mig glad på något sätt!
( den upprepade frågan får mig alltid att till slut komma fram till att det har något att göra med hur jag vill vara).

De här frågorna terroriserade jag Fina P med när vi, ironiskt nog, var och storhandlade igår.
Jag tänker att jag säger din och ditt till Tuva därför att hon ska bli glad och känna att hon minsann är en alldeles egen person som har alldeles egna saker hon tycker om, och att det på något sätt skulle ge henne en socialt legitim identitet. En rätt naiv tanke egentligen, och det är så jag analyserat varför jag säger din och ditt.

Men, jag tror inte på att allt kunde ägas kollektivt och jag tror uppriktigt att man blir glad av sina saker.
Små barn brukar ju komma till en fas av MITT! när allt ska has -är det en sorts identitetsbildning?
Men. Det är en intressant tanke; vad skulle hända om man skalade bort allt man äger? Vem är jag då?
(jag känner en viss panik av tanken)

Fågeln ser på tv.
Nått hon kommer att vilja ha sen.
Å eget rum.

Vilda Bebin & Tunnelbanan

 I dag blev det lång  långpromenad genom hela stan. Vi var på jakt efter små pyttiga hörselkåpor till barn då familjen ska på festival snart och kliva runt i leran.
Innan det var vi i en annan stadsdel för att hitta den perfekta pipmuggen till Tuva som står mellan nappflaska och glas, hon vill gärna hålla själv.
Väl hemma fattade hon ingenting av den där muggen.
Efter glass, bananer och affärer tog vi tunnelbanan hem eftersom det redan blivit sent (i småbarnaföräldrars ögon).
Tuva är en hejare på tunnelbana.
Hon konverserar högt med dig själv och tittar intensivt på medpassagerare så de till slut liknar en Jesper Waldesten-skiss.
Och så är hela vagnen ett lekfält.

utstirrad medresenär, obehagligt självmedveten

Ny Era

Om två ynka veckor börjar jag jobba, och pappa P tar över Lilla Fågeln på dagarna.
Det ska bli spännande med ny post och stressiga heldagar (på ett annat sätt) och de första två månaderna blir extra knepiga eftersom min efterträdare kommer först i oktober.
Jag blev påmind att blogga här om dagen då jag pratade med Lene, och nu senast klockan fem i morse då jag hittade Janniches fantastiska nya sida!
Jag hade tänkt att strunta i bloggen över sommaren men blev sugen.
Å så är det ju en Ny Era snart.
Och Lillgrisen blir sju månader den 6:e.
HERREGUD!

 Vad har hänt den senaste tiden med Tuva?
Som följer!

det här kommer jag att sakna

och det här -pillipillandet

och det här -en bebis med tålamod för fotografen

å det här -pratandet med gosedjuren

å det här -när hon trycker huvudet mot en och biter i axeln

och surungen i vagnen som tittar bort när man är ute.
ibland blir jag taxichaufför

och att kunna sitta på en filt mitt på blanka dan

det här får jag ha kvar! :) morgon klockan 6 i sängen
(märk väl hur Fågeln ligger och drar i skägget)

men myset på dan blir det mindre av tyvärr

Pappa P
han är fin han

fågeln äter gurka på lokal

och torkar i handfatet

undersöker nyfiket ansiktet om hon får sova bredvid

har verkligen fått blodad tand för att gunga

äger en enorm narcissism
(eller tror uppriktigt att det är en annan bebis)

och är barasådär go och fin

nu börjar jag förstå att jag kommer sakna de där två massa.

Video gånger två; det vi får tillbaka för. Sen.

ja.
Tuvas förehavanden fångades på film, och laddades upp på Youtube:
Troligtvis kommer vi som föräldrar att få tillbaka för det -men just nu är det kul!:)

Den första finns Här.
Tuva satt med oss vid middagen och började tröttna rätt rejält på bristen på uppmärksamhet.
Vi hämtade en citron (fin att rulla!), lite tvättlappar (kul att pilla på) och en persiljekvist (hon gillar grönt).
Upprepning ger färdighet I guess.

Den andra finns Här:
Ledsenom formatet är lite smått, det blev så.
Vi hade försökt natta Lilla Fågeln i en och en halv timme och bestämde oss att
hon får väl komma upp då!.
Sånt man gör när man inte orkar, och behöver bryta av.
Vi satte henne i soffan.

Från gråt och ilska till detta på 0,5 sekunder.
Suck.;)

Bildfrenzy!

Jag har inte skrivit på jättelänge.
Prio har legat på annat helt enkelt, som jobb, Lilla Fågeln och...annat!
Men nu har jag samlat på mig så mycket bilder att det är dax att placera dem här.
Herrejisses, om lite mer än en månad börjar jag jobba -på heltid -och min vackra P ska få fortsätta se vår dotter lära nytt och utvecklas varje dag.
Det känns kul, läskigt, sorgligt och spännande att gå tillbaka till ett numera nytt jobb.
Kommer jag att dö av den sömnbrist jag haft de senaste 6 månaderna.? Mitt jobb är rätt farligt om man inte är helskärpt och att säga "Nej, jag orkar faktiskt inte det här i dag" finns inte.
Fortsättning följer.

Så hur har tiden minus blogg sett ut?
Såhär!

Morgonjam.
Tuva har fått ihop hur strängar gör ljud.
Hon spelar gärna även med tårna.
(de e inte så noga)

Midsommar hos min syster med hela familjen.
Vi fick låna deras andra bil för att åka hem i, och att ha i två veckor!
Tuva var helt slut efter kusinernas uppmärksamhet.

Min syrra är fantastisk på att göra tårtor och allt verkar jämt så "jag bara svängde ihop"svettlöst, men perfekt.

Midsommar var dans vid vattnet och totalidyll.
Man vet att man är påväg till något fint när man ser den här skylten.

Jag planterar och groddar allt som bara i närheten ser ut som ett frö just nu.
Nöjd att quinoa fungerade!
(det smakar gräs. Mystiskt alltså)

Chaga.
Hade jag haft tid hade jag klättrat upp i en björk och hackat ned min egen.

Vi skickade äntligen ut inbjudningar till Tuvas namnfest/ släktfest.
Självklart hade vi förväxlat datum med veckodag och fick ringa runt sen.
Sömnbrist sirru.

Frukost.
Ny soffa men inte mer tid -att äta ur kastrullen har varit standard längre än så.

Vi har världens vackraste bakgård!
Att ha fått ett litet barn har fått mig att se små världar, detaljer och det fina i det lilla på ett helt nytt sätt.
Jag tar ett par kvällspromenader själv varje dag -i förrgår hittade jag en hel koloni av fjärilspuppor i ett buskage.

Tuva och jag på SATS, bilden är tagen av personalen på minisats.
Jag har såklart vetat länge att de har barnpassning men har verkligen inte vågat.
En dag var jag tvungen att testa, och det gick jättebra!
Hjärtat bultade när jag gick ut i lokalen -det var första gången jag lämnat henne med någon ny.
Men Tuva fixade det!

It´s all about the details.
Lilla fågeln zoomar in på allt litet som avviker med den största noggrannhet och få saker slipper undan hennes uppmärksamhet.
Här; en matklutt.
Hon tittar, pillar, tittar igen, pillar, tittar på sina händer och pillar lite till -förundrad att hennes händer kan.

Detalj i köksbordet.
Jag låter henne undersöka -det är fantastiskt att se hur hon försöker fundera på sin värld.

Mat!
Frukostgröt, lunch, middag och sedan i går välling på kvällen slinker ned.

Inte sova.
Pruttljud med munnen (som här) är å andra sidan väldigt roligt -speciellt när man egentligen borde sova.

Hon biter på allt. Absolut allt.
Men , nej, inga riskorn till tänder än.

Glad bebis sitter så bra själv nu!..

...och skrattar högt och ofta!

Hon älskar att stå själv och att "gå" runt med vår hjälp såklart.
Här var vid Nyckelvikens Herrgård tack vare bilen nämnd ovan:)

Min Underbara Familj!