Instagram, åh Instagram.

Äntligen har jag fixat pass!
Och vilken pärs det kan vara att ta sig för något sådant med vår lilla bäbisbit.
Det gick självklart bra, hon valde att skrika vid en annan, senare tidpunkt. Det mesta av katastrofen sitter nog i mitt eget huvud, hur jag tror att hon kommer skrika och alla bli djupt besvärade. Eller hur hon plötsligt ska bli vrålhungrig (fast jag vet att hon är mätt) och jag måste hitta en plats att amma på. 
Alltsomoftast går det ju hur bra som helst.
"Dina rädslor är dina enda hinder för att bli riktigt lycklig" eller hur säger De Vise?
De tål att funderas på i alla fall, våra rädslor.

Min gamla hattask har fått en tvilling!
Tack mor, kära mor

Gäspar

I morse
En glad bäbis som ville sitta

Familjebild i sängen nyss.
Varken jag eller P kunde skärpa oss.
Som vanligt.

Babymobil no:3 är klar!
Det är fint när jag och P jobbar ihop

Jag är inte på Facebook längre vilket i många avseenden är skönt. Men vissa saker saknar man ändå.
Såsom den ständiga strömmen bilder på människors liv. Jag menar inte de uppstyltade festvarianterna utan de riktiga, inpå livet bilderna innehavarna inte förstår att de lägger ut.
Min version av Facebook heter Instagram. Nyss var jag hemma hos min syster, fast jag var här. Bara en sån sak. Människor lägger upp de mest fantastiska bilder på deras värld. Och om man är en sådan människa som älskar foto är det Mecca. Bilder tas endast i fyrkantigt format och inte vanliga 4:3 vilket ger bilderna både en påträngande och ren känsla tycker jag. Tips bara.
Och nu? Film, mys, tedrickande i sängen. Finaste kvällen jag kan tänka mig.

Uppstoppad

Inte okej ju.

Min granne har en uppstoppad gråsparv i fönstret.
Hade jag varit modigare hade jag tagit en bild, men tyvärr finns det sekretess inblandat och en viss respekt för de som inte kan välja att hängas ut på nätet.
Men vafasiken...jag förstår att den redan var död då du fick den. Att det var mormors. Eller att fåglar ger dig en känsla av frihet.
Det är inte okej.
Det får mig att minnas när jag satt hemma hos några rätt avlägsna släktingar i stugan vid Norska nordgränsen och beundrat strök deras fäll i soffan.
Jag hade en råtta som husdjur då, Charlie, av typen kloakråtta. Charlie vägrade komma nära fällen och borrade in sig på andra sidan soffan.
Det visade sig att det var deras älskade (sedan ett tag avlidna) hund som var fällen.
Så granne. Jag förstår att den var fin när den levde. Men den är död nu -C´mon now, show some respect.

Bråttom, bråttom!

Det var rätt svårt att hinna till BVC till 10:30 igår, även fast jag vaknade när fina P gick till jobbet -innan sju.
Men med en mycket glad bebis, nedfryst mjölkprov till studie och mössor ned till hakan kom vi dit.
Tuva hade äntligen gått upp över 4kg strecket! Nu väger hon nästan fyra och ett halvt kilo och har växt hela tre cm. På två veckor!
Det firades med att kissa på bvc tantens skötbord -och skratta samtidigt. Gosiga bebis.
Alla små milstolpar som de ska göra gör hon -hon ligger till och med före! (och så säger alla, jaja -men jag tänker vältra mig i det;)
Himla bråttom har jag, vi ska till mina föräldrar och hämta en gammal hattask! Men jag skriver mer senare och lämpar lite bilder nu pronto:

Frillan börjar bli en tuppkam

P´s rymdraketer kom med posten.
Eller vacumrör.
Eller vadenuheter.
Roliga ser de ut ändå, ready for takeoff

Alla Hjärtans dag!
Blev uppvaktad i köket.
Älskade P

Eftersom T ville ha uppmärksamhet blev det avbytarmiddag.
Snabb sådan, men ack så goda rester!

Fina gulnade bokblad

Jag hann med att hitta en gammal bok nere i källaren -som det blev en massa bilder i när T sov.
Bladen var så fint gulnade så istället ska de nu i lite random ramar och upp någonstans!
Det är roligt att se vad ens hjärna kommer på när man sitter med en bra penna.


 

Bebis i Stan

Vad gör man med bebis i stan?
Det tänkte jag på mitt i natt när hela världen sov sött.
Detta ska jag kolla upp vid månadsskiftet då vår lilla bebis hunnit bli två månader!

Barn i Stan

Åh vad vi ska dreja och så, jag och Tuvabiten.

Familjehelg med rotfrukter

Rotfrukter.
Så här såg vår diskho ut igår..

Jag fick en del förfrågningar om vad vi äter här hemma, om vi äter trerätters var enda dag eftersom jag i vanliga fall jobbar med sådant. Och om jag inte kunde skriva lite mer om mat och hälsa och recept.
Jag ska försöka, lovar. Men vi äter inga trerätters. Det är inte jag som lagar allt, men vi har fixat en hel del middagar tillsammans hittills. Mer än vi gjorde innan lilla T föddes faktiskt.  Såvitt mitt minne inte sviker mig så åt vi de senaste dagarna:

Fredag: P stekta pannkakor! Han tål inte gluten så värst så de var på glutenfritt mjöl. Ingen steker så vansinnigt tunna pankisar som han. Till det vispad grädde med vanilj, lite olika sylter, soyayoghurt och en ny grej; Morotsrasp med citron, turkisk yoghurt och lite brödsirap. Riv riv, mix mix och klart.

Lördag: Curry på kokos, ingefära, senapsfrö och nigellafrö med..tonfisk! Nigellafrö är för övrigt ett riktigt skojigt frö som man kan läsa om här.

Söndag: Rostade rotfrukter, cheddarcreme, tofu med gröna linser och basilika, tomatsås, tamaribönor, snabbmarinerad gurka och vegoschnitzlar. Mycket pretentiöst.

P hade tagit hem en mängd rotfrukter och ett par finfina butternut squash som är en av mina favoriter -bara man lyckas med att inte slinta med kniven när man skalar den. Jädra hermetiskt försluten sak.
Man kan göra så otroligt mycket med dessa ödmjuka grönsaker -jag gillar det, versatile stuff.
Pumpa är släkt med gurka och räknas till grym supermat -förutom att det är gott. Läs lite här!

Lördagen var rolig! Vi hängde på stan, kollade grejer och fikade i flera minuter innan T tyckte stället blev tråkigt.

De är lika mina kärlekar, inte bara i och med frisyren

P blev med mobil, jag blev med avundsjuka.
Varför vill man plötsligt ha något man tio minuter innan inte vetat om? Är det samlarvarelsen eller kråkan i oss som vaknar?  Jag kompenserade med att ladda ned minst tio nya gratisappar. Som jag säkert aldrig kommer att använda. Pinsamt.

Defekta fioler
Hundra pix!

SpongeBob som trumset.
Det skulle väl vara fint hemma.?

Medan P hittade roliga instrument till honom hittade jag mindre roliga instrument till barn. Det blir inga pipande plastmojänger hemma hos oss! Inget som blinkar och spelar i high -pitch. Jag ska i alla fall försöka hålla dem utanför dörren.. men de kommer säkert smyga in under karmen.

How to not smile in pictures

Smältsnö

Söndagspromenad till Årstaviken med världens brantaste backar.Vädret var magiskt, livet lekte och T gallskrek på halva distansen. Jajja, man kan ju inte fixa allt.

Sovande barn, nöjd mobilägare, jag i mitten.

Babycafé och kreativ kväll

 Jättetrevligt att fika med Å igår, som fick en liten son tre dagar innan Lillgrisen föddes!
Jag hoppas att jag inte bombarderade henne med frågor..hon har ju lite mer erfarenhet än mig:) Det ska bli kul att dra ihop fler som planerat
Jag hade ingen aning om att det fanns caféer mitt i stan som var så bebis -mamma -anpassade.
Hett tips alltså, Wayne´s Coffe på Sveavägen. Högst upp i Mio möbelaffär finns ett paradis för folk som behöver amma/kräkas/skrika in public.
Efter det tog jag mig till syster E´s jobb, som ligger på hemlig ort och är hemligt. Superhemligt.
Syrran överlämnade en grym bärsjal som jag fortfarande inte vågat prova. Fy##n det känns som om man ska tappa ur den där lilla sprattlande skatten. Jag ska prova ikväll. I sängen. Med P bredvid.
På väg hem igen, när jag missat tunnelbanan som vanligt (ett stående element när man åker hiss ned till perrongen) tittade jag igenom mina mobilbilder. Fem miljoner feltagna bilder.. Det är svårt att hålla bäbis och telefon;) Här är ett urval:

Antagligen Lilla T´s synvinkel

brottom

Ser ut som Hötorget, men man vet ju aldrig

Jag till vänster, bebis till höger

Finger och håller koll på T

Ja..

Det tog ett tag innan jag såg vad det var.
Ett litet öga

lillgrisen på café

Jag & Fina P lyckades ha pillig fixarkväll! Han med sitt pill och jag med mitt -men mitt emot varandra.
Vi sitter och grymtar lite då och då och visar varandra vissa framsteg som gjorts.
Mysigt att hänga så.

Att plocka ned egot

Jag har aldrig gått över Skanstullsbron, trots att jag levt nära på bägge sidor i massa år.
Det kändes alltid så fullständigt plågsamt att gå över, när man kan ta tuben.
Men nu har jag gjort det! Och hör och häpna -det kommer hända igen.

Livet tar tag i en ibland, när man får drag av hybris.
Det är som om verkligheten är självreglerande och ju mer jag kämpar emot det självklara, ju mer dunkar jag pannan mot det. Så var gårdagen.
Jag ville skynda mig och göra saker som jag alltid hunnit förut. Jag ville vara själv och i mig själv och vara lite ego. Tuva hade en dålig morgon -hon var sur helt enkelt. Hon behövde mer uppmärksamhet och en mamma som stannade upp.
Dessa två viljor drabbade samman till det att jag fattade att ju mer jag försökte tvinga på min vilja på någon annan ju mer skulle den personen klamra sig fast vid sin. Självklart.
Det tog tills Fina P kom hem och jag var i upplösningstillstånd med blöt tvätt i tvättstugan och minus uppäten middag.Vi pratade om egon och vad man lär sig sakta men säkert om man lägger örat till livet. Han är bäst.
Jag bestämde mig att jag ska försöka fatta detta nu, att vi är en direktrespons på varandra -även på de lite jobbigare sätten. Och att små bebisar är väldigt direkta och väldigt mycket egna personer dom också.