Det verkar som om våren äntligen tagit fotfäste i markerna här runt och solen strålar in genom våra fönster.
Nyss fick jag en bild skickad av Fina P, på mitt träd. Eller trädet som stolt står utanför vår förra lägenhet i Midsommarkransen.
Jag tittade alltid på det på väg hem, det var trädet som visade vägen. Det kändes lite larvigt att ha ett träd. Men strunt samma, det gjorde mig glad.
På vintern var det alldeles svart och mystiskt, på sommaren ett riktigt sagoträd. Jag brukade säga Hej trädet väldigt tyst ibland, så att ingen förbipasserande skulle tro att jag tappat taget om verkligheten.
Mitt träd! Photo courtesy of P |
Och någonstans just nu föds troligen ett litet barn! Det är J, en person jag tycker mycket om, som ska få vara med om vad jag och P fick.
Jag blir aldeles rörd när jag tänker på det. Jag var tvungen att plantera lite fina frön i morse till hyllning av det nya livet.
Tänk att du skrev det där när jag var mitt uppe i smärtkaos!
SvaraRaderaTack för att du planterade frön, vi känner oss ärade jag och limpan :)
KRAM
Men du klarade av det! Jag tänkte när Tuva var född att det är så mycket som händer andra samtidigt som mitt liv är så intensivt. Kändes overkligt.
SvaraRadera