I min dator fanns det känslor

Min dator behöver rensas, eller rättare sagt nihileras fullständigt, för att sedan om möjligt återuppstå.

Så jag rensar dokument medan Tuva sover bredvid.

I en mapp utan namn hittade jag ett fåtal bilder jag inte tittat på på väldigt länge, enstaka, som jag sparat för att de betydde något speciellt.

Här är ett par av dem.

Jag och Fina P ett par månader innan vi blev ett par, eller började träffas på ett annat sätt.

Jag tycker om den här bilden därför att jag minns precis vad jag tänkte. Det var precis i början av sommaren och det var lite kallt, vi har filtar över axlarna. Klockan är runt tre.
Bilden var meningen som en vanlig kompis-porträttbild men jag tänkte att jag skulle vara modig för att han kanske skulle se mig. Han som är rätt pryd (enligt honom själv), jag visste verkligen inte hur han skulle reagera. Jag var glad att han just flyttat tillbaka till Stockholm men jag hade alltid varit lite skrämd av honom. Han kan hålla så passionerade anföranden att det får en att se sina egna intressen som fullständigt outforskade och ogenomtänkta. Och så är han god, inte snäll utan god. Det är inte alla som kan stoltsera med.
Jag är så galet stolt över att jag får dela familj med honom.

Jag och min pappa för 4-5 år sedan. Det är första maj och syrran tar bilden med min skruttiga kameramobil.
Vi har gått första maj tåget som pappa (nästan) alltid gör. Jag försöker se ball ut men allt blir bara högst komiskt fel.

Pappa ser glad ut, man ser att han tittar på någon han känner. Runt halsen har jag ett halsband jag fick av en sliten farbror vid Hötorget. Det var alla hans gamla nycklar och småplock på en kedja och jag hade lovat att ge den vidare sen. Det betydde tur på något sätt.

Vi gick ofta i demonstrationståg när jag var liten och jag tyckte det var spännande när vuxna gick och hoade högt, det var karneval på något sätt. Vad vi demonstrerade mot (eller för) hade jag ingen direkt aning om.

Jag på golvet, det är P som tar fotot.
Bilden är egentligen rätt knäpp. Jag sitter i min hall och försöker få upp en kokosnöt med en mejsel och hammare från sekelskiftet, medan jag försöker hålla kvar den oigenombrytbara med ett apgrepp.
Jag var förvirrad här som individ men alldeles sprudlande i hjärtat.
 Jag fick tillslut upp kokosnöten och sparade skalet ända till vi flyttade till nya lägenheten nu i december.

Den här bilden är en ny såndär jag kommer att spara i någon mapp någon stans för att den bara inte får försvinna.
Gosiga Bäbis, hon ser ut som alla ansiktsuttryck samtidigt.
Jag ska försöka få ta en likadan bild på Fina P och en på mig, lägga dem sida vid sida så han får se hur lik hon är oss båda.