Lyckan när nån sover

Nu har vi haft även barnkalas (nåja, ett minikalas men ändå). Vi överlevde (det var trevligt till och med:) och Tuva var överlycklig över att få ha alla sina bästa vänner hemma. 

Och för att fira allt har tvillingarna sovit långa pass på dagarna (samtidigt!!) och vi har fått både tid för Tuva och tid för varandra. Ljuvligt.

Relativ tid

Vi önskar oss mer tid. Tid till att bara jag och Patrik ska få dricka te, kolla på en hel film och säga mer än åtta fulla meningar till varandra. Tänk, det hade varit som balsam för själen:)

En känsla av dimma -en dimma där pedagogik ska ha förmedlats och föräldrakärlek oavbrutet ska passerat över till en liten hänger alldeles för ofta över oss på kvällen. Vi dricker te och hoppas att de förstått hur mycket vi vill att de ska finnas. 

Våra barn, det mest grandiosa och dekadenta vi någonsin kommer att ha lyckats med. 

Tuva har svårt att sova sen hon slutat med napp och tvillingarna har tvåmånaders ångestskrik efter 18:00. 

Jag och Patrik kysser varandra i köket när vi hinner och säger förlåt för att vi fräste tidigare. 

Kärleken är oundvikligen större och svårare.

Fyraåringsblues

Tuva blir hela fyra. Hur hände det? Hur blev jag mamma till en fyraårig människa som kan gå,vilja vad hon äter (och inte äter) och en som har en uppfattning om att kusin är föräldrars barn och gammelmorfar är pappas mammas pappa. Inte äns jag fattar hur det funkar.

Hon fick allt det hon absolut mest önskade och var uppe i det trehundrade varvet när nattsagan tvingades på henne. Och hon slutade med sin älskade napp:) 

Någonstans där blev hon ledsen för att "hon var tvungen att bli vuxen snart". Efter ljusår av utlägg blev Tuva äntligen trygg i att vuxenheten är längre bort än hon kan räkna.