Allt du önskar får du

Det där med att rulla ihop mig till en boll och vara lite sjuk och klemig -Glöm det.
Är det för sent att dra tillbaka den fullständigt naiva idén jag hade för ett par dagar sen.? Nu är jag nämligen det. Snor, massa snor. Snor ute, snor inne, snor i hjärta, snor i sinne.
Jag gick hem två.

Utöver det fick jag en faiblesse för djupblåa, blanka blåbär i veckan och har sedan måndag lyssnat på Dylan och hängt djupt över skålar fyllda med bär,
vilket resulterat i att mina fårade händer nu är permanent spruckna och blåfårade. Bilderna nedan gör dem inte rättvisa -det ser inte klokt ut.
Men, som allt annat nöts också det av snart.

Sover jag i natt så hinner vi storhandla i morgon, jaga nedan stormvind och träffa grannfamiljen-och innan jag vet ordet av är det måndag och jag är frisk!

Jag vill också vara sjuk. men bara lite.

 Hela världen verkar förkyld. Ja, förutom jag då som inte ens är en liten gnutta snuvig.
Och är det inte så, att när man önskar sig lite mjäkighet så är man starkare än någonsin (och tvärt om givetvis).

När jag var liten var det nästan mysigt att vara sjuk. Jag fick massor av uppmärksamhet och behövde inte ta något ansvar för någonting. Bara dricka varmt och sova, eller titta på film. Det hägrar en drömsk romantik kring de minnena nu känner jag, för ibland vill jag bara kunna släppa allt och rulla ihop mig till en boll, sova en stund, bli klappad på huvudet och bli serverad varm mjölk med honung.
Fina P å andra sidan har varit dundersjuk och tagit hand om Fågeln i en vecka nu. Bättre karl får man leta efter! Att springa efter en vinglig liten glad ångvält när man nyser konstant kan inte varit lätt. Fågeln har numera tyghjälm hemma eftersom hon har lärt sig springa men hon ramlar som Chaplin.

 Så efter en vecka blev nu även Fågeln sjuk -riktigt sjuk. Hon nyser och snorar och jamar och rosslar.
Vi konstaterade i morse att hon ser ut precis så som man känner sig när man har årtiondets förkylning. Så vi har haft skiftbyte för att orka allihop -i går var jag på IKEA och i dag fick P egentid. Ja och Fågeln åkte till Liljeholmen och fikade bland alla andra snoriga genomförkylda barn. Det var riktigt fint att få umgås bara hon och jag även om det mesta handlade om att torka snor och kramas.

 I morgon vankas arbeit och det kommer bli mer än jag önskar eftersom vi har lite special (som vanligt) och många, många glada gäster. Ny meny och pressfolket i stan betyder lagom delar förvirring och tempo.
Det är tur att jag jobbar med folk som mitt under anstormningen sätter på sig en kastrull eller ett par skidglasögon.
Och när jag kommer hem kanske Patrik & Tuva spelar gitarr och dansar igen, som i fredags:)

Ettåringen som vände uppochned på världen

 Vår fina fina unge har blivit ett år!
Det är helt otroligt hur snabbt det går (precis så klyschigt) och jag är så himla stolt över året som gått.
Vi klarade sömnlösheten, den totala omvälvande förändringen, gissningslekarna över vad bebisen kan tänkas vilja med sin gråt, tvåminutersduschen, amningsmiddagen, tvåtimmarsnattningen, den brutala teambuildingen när bägge inte orkar, bytet av fem miljoner blöjor och insikten av det fullständiga ansvaret om en annan persons liv.
Men.
Vi har även lärt oss demokrati i kärlek (det är sexigare än det låter), hur man orkar ändå, att riktig omtanke finns i mellanrummen, att man till slut förstår alltihop, att det aldrig blir som man trott utan bättre, men på ett annat sätt, att man inte behövde all sin egentid och gåvan att inse att man kan göra vadsomhelst för en annan människa.

Tuva öppnar paket på morgonen.

jag var i vägen för tv`n under kvällens middag, men 6:30 i morse fick jag kramas innan jobbet.

 Att få vara med när en annan själ tar tag, pekar, frågar, äter, sitter, står, går och visar rädsla, glädje, ilska och kärlek för första gången är det största som kan hända en.

Jag förstår det nu, tack Tuva.