Vardagsdrama

Egentid
-delad.

Ohlala, vad trevligt med DN på morgonen!
Helt plötsligt  känns det som om jag har någotsånär koll på den yttre världen och bebisbubblan fick några små små, men betydande hål.
Jag var hos mamma & pappa både igår och idag. Förutom att det ligger väldigt bra till om man är i stan och en bebis vaknar av plötslig och akut hungersnöd, så är det mysigt att träffa dem utan att det är någon tillställning alls. Jag har alltid tyckt bättre om att helt förutsättningslöst umgås i varandras vardag.
Fika med pappa var mysigt, och nu vet jag att han tittar in här ibland (hej Pappa!).
Då får jag antagligen ursäkta för smygtagna bilden nedan, men det är så roligt att se hur de fullständigt accepterar varandras olikheter (eller så mycket som det behövs i alla fall).

En perfekt femöresbäddning, en i stilen "Hela havet stormar"

Lillgosbarnet skrattar mycket nu, och skriker mycket högre än hon någonsin gjort förut. Allt i en lagom oförutsägbar blandning och fördelning över dagen.
Hon sover helt annorlunda också, kortare och lättare. Hon är helt enkelt vaknare på alla möjliga sätt, men det här med sömnen hoppas vi ändras snart. Man blir inte riktigt klok av att inte sova.

Gapskrattar gärna

Fröna jag sådde när J.s dotter föddes växer så det knakar!
Det var en liten magisk tjej som kom till världen! 

I dag tänkte jag ta mig ann att gå fruktansvärt långt, av den enda anledningen att det nog skulle vara skönt att gå fruktansvärt långt och rensa hjärnan på onödigt bråte. Jag siktade på minst en halvmil eftersom Tuva sov som en stock.
Bron över till Skanstull såg så härligt solig och öde ut för gångtrafikanter och jag tittade på bilköerna tänkandes hur synd det var om dem som satt där intryckta i plåtburkar en och en med radion på. Så jag tog en bild. Lite längre fram stod människor utanför bilarna, hängde på räcket och vankade fram och tillbaka. Trafiken stod tvärstopp. Sen såg jag blåljusen och poliserna, och massan av fotgängare som haft samma ide som jag. Ingen kom över bron och allt var öde framme vid korsningen Ringvägen/ Götgatan.
Det var en bomb, sa någon. En annan sa att en stor butik hade rånats. Polisen sa ingenting.
Jaha, jag var inte beredd att gå hem igen så jag och Tuva tog kringelikrokar jag aldrig gått förut och jag fixade faktiskt min halvmil. 0,736 mil enligt min RunKeeper. Kanske kommer jag att kunna springa den sträckan snart, det hade varit häftigt.

Fri sikt för dem utan bensin, än så länge.

På hemvägen hörde jag ett jämrande och jamande som kom närmre och närmre. Tillslut hittade jag katten som satt uppflugen i ett träd. Den såg fullständigt vettskrämd ut och klamrade sig fast vid en gren, den verkade inte kunna komma ned. (hur kom den upp.?)
Är inte katter riktiga Tarzan?
Ingen annan var i närheten, Tuva sov, så jag klättrade i träd i dag. Katten satte fast sig perfekt på min jacka så där som bara rädda katter kan så den var inte svår att få ned. Väl nere fick jag en glad kattpuff och såg den halta iväg. Det var nog därför den inte kom ned själv.

Drama i svart/vitt.