Mot Årstaviken! ( med visst motstånd)

Som ett led i min idiotidé att springa ett maraton ska vi nu pilla oss runt Årstaviken, och i sällskap har jag ett gäng mamma-barn kvinnor. Eller människor rättare sagt.
Inte vet jag distansen viken runt men det är nog längre än jag gått i ett ryck på väääldigt länge.
Det ska bli kul!
Men vad är det då som gör att jag tittar lite surt på mina skor som väntar.?

1: Tänk om Tuva tycker det är skit och vill upp mitt i allt och inte ligga ned igen. Jag som hållit henne relativt vaken tills nu.
2: Tänk om jag tycker att det är svinkallt. Jag avskyr att bli genomfrusen. Sätter på mig fula benvärmare.
3: Backarna. De är superbranta. Tänk om jag tappar taget om vagnen (vanlig tanke).
4: Jag känner mig lite lätt osocial idag. Till och med morgonfyran gav för mycket stimuli.
5: Tänk om jag måste på toa mitt i allt? Kissnödiget är en förbannelse som inte släpper taget.

Äh! Nu drar vi!

Så här fint ser det ut runt Årstaviken på sommaren!