Egentligen känner jag mig inte ett dugg förändrad. Jag är samma Klara med rädslor, lyckorus och framtidsvisioner. Jag är lika petnoga, slarvig, överaktiv och lat som tidigare. Jag är lika töntig och förutsägbar, och precis lika kär i min vackra man. Tydligen behöver man inte späda ut sina känslor alls, trots att man känner stormkänslor för en liten, liten flicka.
Det får mig att tro på tesen att kärleken blir större, bredare och vidare ju mer den används delvis därför att den har som förutsättning ett oändligt antal skepnader.Med det menar jag inte att man på något flummigt sätt ska älska alla till höger och vänster. Så funkar det inte.
Det hör också till saken att jag tror att vi bara har varandra till låns. Som mamma, som partner och som vän.
Med det menar jag inte att man bör behandla dagen tillsammans som den möjligen sista, min tanke går såhär:
Jag känner kärlek till mig själv när jag förstår att jag känner kärlek för någon annan.Min förmåga att ge kärlek är därigenom beroende av min känsla av själv. Därför blir jag inte annorlunda av att älska någon annan -om tanken stämmer för alla andra så blir allt annorlunda.
Mitt enskilda jag blir då förutsättningen för oss -och vise versa. Djupt komplicerat och ändå inte.
Därför blir insikten av de du delar liv med fundamental, den personen är på ett djupt sätt du.
Oj vad invecklat det blev för min egen trötta hjärna nu..jag lägger det åt sidan for now. Sådana funderingar passar bättre när det är mörkt ute.
Men Tuva förändrar inte mig, hon gör mig större så länge hon ger mig tillåtelse. Precis samma sak gäller P.
Och nu; lite bilder från igår:
 |
| Babymobilprojektet tar upp halva bordet |
 |
| Det blir bollar, många små bollar |
 |
| På väg till tunnelbanan. Snön gnistrade så att jag blev sugen att åka skidor! (jag kan inte åka skidor) |
 |
| Gosiga lilla människa |
 |
| Vitlökskärlek. På något sätt lyckades vi med att äta middag tillsammans igår igen! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar