Att plocka ned egot

Jag har aldrig gått över Skanstullsbron, trots att jag levt nära på bägge sidor i massa år.
Det kändes alltid så fullständigt plågsamt att gå över, när man kan ta tuben.
Men nu har jag gjort det! Och hör och häpna -det kommer hända igen.

Livet tar tag i en ibland, när man får drag av hybris.
Det är som om verkligheten är självreglerande och ju mer jag kämpar emot det självklara, ju mer dunkar jag pannan mot det. Så var gårdagen.
Jag ville skynda mig och göra saker som jag alltid hunnit förut. Jag ville vara själv och i mig själv och vara lite ego. Tuva hade en dålig morgon -hon var sur helt enkelt. Hon behövde mer uppmärksamhet och en mamma som stannade upp.
Dessa två viljor drabbade samman till det att jag fattade att ju mer jag försökte tvinga på min vilja på någon annan ju mer skulle den personen klamra sig fast vid sin. Självklart.
Det tog tills Fina P kom hem och jag var i upplösningstillstånd med blöt tvätt i tvättstugan och minus uppäten middag.Vi pratade om egon och vad man lär sig sakta men säkert om man lägger örat till livet. Han är bäst.
Jag bestämde mig att jag ska försöka fatta detta nu, att vi är en direktrespons på varandra -även på de lite jobbigare sätten. Och att små bebisar är väldigt direkta och väldigt mycket egna personer dom också.