Att jag sagt att när jag inte är gravid längre ska jag bannemig springa ett maraton. Det var på jobbet och jag deklamerade till I (som är en van löpare och har samma röst som min syster) att det kunde hon räkna med.
Jag hör till dem som verkligen ogillar att springa. Jag gillar att träna styrka -jättekul, och yogan är viktig på olika sätt. Men att springa känns så jäkla hamsterhjul. Det känns som om mina förfäder tittar på mig och skakar på huvudet och ojar sig för varandra: Att springa utan att ha någon stans att springa, dessutom är hon inte jagad av någon. Flickungen borde ju bara gå ut på fältet och rycka upp en rova/ skida ut på fjället och märka en ren.
Men, eftersom jag sagt att jag skulle, och att jag skulle göra det bra också, vaknade jag klockan tre och Googlade "Mataton - Stockholm".
Fy fasiken vilken djungel. Och vad jobbigt trötta och saligt lyckliga alla såg ut på målbilderna. Jag fick romantiska bilder i huvudet hur P och lilla T är vid mållinjen och hejar på mig -självklart jättestolta -och jag (i slow -motion) kommer löpandes (snygg och fokuserad) rakt in i mål. Fantasin fortsatte till att jag sprang förbi några och sen att jag och P sprang ihop -med T i en liten vagn. Allt utspelade sig av någon anledning på Hornsgatan.
Så...nu ska jag börja träna till ett maraton. Japp.
Fortsättning följer...
 |
| Eftersom T helt plötsligt ville ligga själv och titta på några tulpaner |
 |
| passade jag på att dricka kaffe/träna med ett band |
 |
| Jag ska vara med i en studie om miljögifter och bröstmjölk. Den jäkla burken stirrar på mig. Jag tycker att pumpa ut är svårt och jag hinner inte! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar