Mayham at the hospital |
Det hela slutade med penicillin men började helt annorlunda.
Jag råkade förirra mig rakt ned i kulvertarna och rakt in i vuxenakutens inre kärna där folk låg och skrek och blödde till höger och vänster. Läkare och sjuksystrar snodde runt i vad som såg ut som irrande, men som jag efter en stund förstod egentligen bestod av ytterst kalkylerade rörelsescheman.
Mitt i allt stod jag med ytterkläder och en lapp i handen. Och mobilen i fall Fina P skulle ringa.
Ingen la märke till mig, eller så kändes det i alla fall.
Jag tror att de yrkesvant kopplade bort mig precis som jag lärt mig göra med en del gäster när det brinner i knutarna på YY.
Tillslut fick jag tag på en som visade mig vart jag skulle gå.
Hon pekade med hela armen längs korridoren och sa "Ska du skriva in dig själv?! haha, faan, lycka till här kan du vara hela dagen då flicka lilla". Jag lommade iväg åt utsatt riktning mellan armar och ben som stack ut från britsar.Jag tyckte att nästan alla såg halvdöda ut. Eller bara vansinnigt gamla och sköra.
En av sjuksystrarna kom fram till mig och sa "Nämän, DIG känner jag igen! Det var ju du och din pojkvän som var här! Han hade brutit armen! Åkt snowboard mitt i natten! Ni var så roliga, hur mår han nu?"
Stämmer bra, vilket minne kvinnan hade.
Jag och P var där förrförra vintern. Vi kom in med ambulans när P hade provat snowboard mitt i stan. Mitt på natten. Han skulle åka och köpa något.
Jag var beredd att kliva över allt för att få honom hjälpt mins jag och fick ambulansen att komma snabbt. Usch, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på den natten men just där på akuten skrattade vi rätt mycket. Efter det slutade P snusa och röka på samma gång.
Jag tror att den natten var en av de som förändrade oss, eller fick oss att se livet lite annorlunda.
Besluten som togs har lagt krokiga vägar som lett mig hela vindlande vägen Hit.
Där man får glädjen att ta en bild som den nedan i sin egen säng.
Det blev ett litet sugmärke som jag inte låtsades om. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar