Jag vaknade på natten till den 5:e januari, två dagar över tiden barnmorskan givit oss som beräknad nedkomst.
Klockan var 02:00 nästan exakt och jag tänkte hur mycket det kändes som förvärkar. Jag låg kvar en stund och insåg att känslan kom och gick på ett mystiskt sätt -olikt vad de tidigare någonsin gjort.
Tog en titt på mobilen för att se om de kändes så på ett sätt som man kunde klocka, samtidigt som det snurrade till i huvudet. Kunde det här betyda att vårt barn var på gång.?
Visst kunde känslan klockas, de kom och gick med nästan exakt 6 minuter emellan. Jisses!
Hur
gör man, tänkte jag. Ska jag väcka fina P nu? Sa jag gå upp? Går det här förloppet snabbt eller kommer det att ta flera dagar som jag ibland läst om?
Kommer kroppen att säga till mitt förstånd när det är allvar.?
Jag mindes allt jag läst om hur man ska försöka
vila så mycket som möjligt i början.
"Sov, titta på film, ät pizza" ringde i huvudet.
Okej, jag låg kvar tänkandes på hur alla miljoner kvinnor innan mig hade klarat detta. Då skulle väl jag också göra det.? Att somna om var det inte tal om.
Klockan 3 tänkte jag att "om tjugo minuter väcker jag P" men jag väntade lite till. Jag ville inte väcka honom om känslan plötsligt skulle försvinna.
"Oxytocin, serotonin..att bli skrämd får värkarbetet att avstanna", ringde i huvudet. Det var det som sades på Danderyds förlossningsförberedande kurs som jag och fina P gått tidigare. Håll dig lugn.
03:30. Väcka honom.? Ska man.? Nej vänta tio minuter -om det fortfarande känns såhär så..
Vid 04:00 viskade jag lite till P -"Du..det känns konstigt".
Han vaknade på en halv sekund.
Vi bestämde oss för att vänta och försöka vila. Jag låg och stirrade på mobilen. Fortfarande sex minuter emellan och vid halv sju ringde fina P´s mobil som väckarklocka för honom.
Han frågade hur det kändes och hur vi skulle göra. Hur
gör man.?
Det kändes ju inte så farligt men det kändes. Vi bestämde oss för att han skulle gå till jobbet och vara beredd att kasta sig in i en taxi om det nu skulle behövas.
Och jag skulle äta. Och vila.
Jag duschade, tvättade håret, rakade benen och allt möjligt som jag säkert inte skulle bry sig om senare, men behövde på något oerfaret sätt känna mig beredd på det jag inte kunde förstå.
P ringde när han kom till jobbet och lät upprymd och lite nervös. Jag höll på att börja gråta flera gånger, inte för smärtan utan för hur verkligheten var så verklig nu och hur fint det kändes.
Gud vad jag åt. Grötfrukost och Pastalunch tills jag bara inte fick ned mer. Samtidigt Googlade jag allt jag kunde komma på om förlossningar. Jag laddade ned en värktimer till Iphonen och en till datorn.
Fortfarande var det ca 5 till 6 minuter emellan varje värk och jag började tänka att det här kanske tar jättelång tid.
Jag läste på forum om lätta förlossningar och svårare förlossningar vilket egentligen inte gjorde någon skillnad för hur jag tänkte.
Jag försökte febrilt lägga saker på minnet så att jag kunde säga det till fina P och sjukhuspersonalen senare. Skulle jag gå sönder en massa.? Smärtlindring -pröva akupunktur. Förlossningsställningar -kanske sitta på huk? Ligga på sidan.? Ingenting fastnade då hela jag var uppfylld av det som pågick i kroppen.
Vid tretiden ringde jag P eftersom jag började bli rädd. Jag behövde verkligen honom hemma med mig och alla möjliga osäkerhetskänslor dök upp. Han kom på stört!
Väl hemma frågade han om han skulle gå och handla lite mat till oss, om nu natten skulle bli lång (vilket den blev!) och jag mindes att folk hade sakt att man skulle ta promenader. Så jag följde med..gud vad långsamt det gick och vackra fina P gick och höll i mig hela vägen -så som man håller en pensionär när det är ishalt ute.
Han köpte fryspizza till mig -något jag faktiskt aldrig ätit i hela mitt liv. Men de hade ju sagt på förlossningskursen att man skulle äta pizza.
P var underbar. Han ordnade med film framför sängen och klockade mina värkar, höll mig och sa hur bra jag var. Tårarna rinner bara jag tänker på det. Han ringde BB Stockholm då och då och pratade med dem om hur det gick framåt.
Vid 01:00 kändes plötsligen allt annorlunda. Trycket nedåt blev mycket starkare och värkarna nästan olidliga och jag blev rädd att vi inte skulle hinna in. Jag sa till P att jag
verkligen ville åka in nu, så han ringde taxi direkt, packade allt, släckte lampor och kollade hela lägenheten. Jag började tappa kollen och han var den största trygghet en människa kan ha.
Taxin kom jättesnabbt. Jag försökte hälsa på taxichauffören men var nog inte så närvarande. P och jag höll handen hela färden till Danderyd.
När vi kom in, de kom och öppnade dörren och följde oss till rätt våning, blev vi visade vårt rum.
Det var stort! Sjuksköterskan tog våra uppgifter, vi gav henne vårt förlossningsbrev och hon gick för att hämta kaffe, vatten och en värmedyna till mig.
Jag var rädd att de skulle säga att vi var tvungna att åka hem. Att jag bara var öppen en centimeter eller så -skräckhistorier jag läst en massa om. Men så skulle det inte bli.
Barnmorskan kom och satte CTG på magen för att se hur bebisen mådde under värkarna samt tog min puls och frågade frågor. Sen kollade hon hur mycket jag var öppen och utbrast:
6 centimeter och bebisen ligger jättelångt ned! Åh, vad bra ni har jobbat hemma!
Lycka! Det hade vi fixat på egen hand! Och jag som trodde att jag skulle ligga och skrika vid 6 cm.
Barnmorskan, som var en blandning mellan mjuk och lite hård, frågade om jag ville bada. Hon gick för att tappa upp ett bad och jag försökte lyssna på P som guidade mig igenom andning och hur jag spände kroppen hela tiden.. Det fungerade mycket bättre att lyssna på honom än på barnmorskan. Det var som om jag hörde honom på ett annat sätt, fina P.
Väl i badet (som såg mer ut som en liten farkost full med vatten) tog faktiskt värkarna fart ordentligt.
Jag fick akupunktur, en i pannan och en nål mitt på huvudet samt två Alvedon. P nekade bestämt till om jag såg rolig ut med nålar i huvudet i ett högt badkar..men jag vet nog hur det måste sätt ut. Han sa bara att jag var jättefin och stark och bra. Och jag sög i mig all kärlek jag bara kunde, nu började jag få riktigt ont!
Efter ett tag fick jag prova lustgas, eftersom jag bad om det.
Visst tog det bort lite av fokusen på smärtan och känslan av att inte ha kontroll, men det var mer obehag än hjälp. Men jag fortsatte ett tag till.
Trycket nedåt blev mycket starkt, mycket snabbt och P ringde på barnmorskan som kom för att kolla hur mycket jag hade öppnat mig nu. Det hade nu gått ca två timmar sedan vi skrevs in på BB Stockholm.
9 centimeter! ropade hon.
Nu är det inte långt kvar! Nio centimeter?! tänkte jag. Kommer inte bebisen att födas då inom några minuter?! Jag vill inte föda barn i det här badet!
Jag bad om att få kliva upp och få gå tillbaka till vårt rum. Sagt och gjort. P svepte mig i en vit morgonrock och hjälpte mig till en gåstol. Så ett litet följe på fyra personer avancerade mycket sakta igenom korridoren och jag minns att jag tänkte att snart så ska vi föda barn!
På riktigt! Det är underligt hur man inte förstår för ens man verkligen är där. Och då blir plötsligen verkligheten mycket mycket verklig.
Väl på rummet gick allt snabbt. Jag ställde mig på knä och höll i sängens högställda rygg, precis som jag om i håg att barnmorskan sagt var bra. P stod vid mitt huvud och jag minns hur jag tänker en massa på hur det kanske var jobbigt att stå där, hur jag inte ville att han skulle titta så mycket och hur han måste vara hungrig och törstig... Men han var egentligen hur lugn som helst och helt underbar.
Värkarna kom nu så starkt att jag blev helt uppslukad av dem. Fullständigt insvept! Men, där emellan var det helt lugnt, som stormens öga. Det var faktiskt riktigt roligt emellan värkarna och jag hann, efter P´s upprepade påminnelser, njuta av flödet!
Under utdrivningsskedet minns jag hur jag tänkte att
nu måste jag släppa all kontroll, alla konventioner. Och P höll mina händer hårt i sina och hade sin panna mot min. Han viskade en massa fint...
Någonstans förstod jag att detta krävde absolut allt av mig, allt jag hade. Jag har aldrig tagit i så mycket i hela mitt liv.
Men jag kände när Tuvas huvud kom ut, och jag kände hur hela hon kom och lades på min bröstkorg. Hon skrek direkt! Inte högt, ungefär som en katt vet jag att jag tänkte. Men dock, hon skrek!
Både jag och P var helt tagna av det lilla pipande knyttet som jag försökte hålla i.
Barnmorskan frågade om P ville klippa navelsträngen efter ett tag, vilket han sa ja till.
De frågande om vi visste vad det blev och vi sa nej, så de tog helt enkelt upp bebisen och sa att det var en liten flicka!
Vår flicka!
Vi fick stanna i rummet ett bra tag och det var skönt. Jag kunde gå och duscha och vi kunde till och med somna en liten stund. De kom in och gjorde den första mätningen och vägningen på vår lilla dotter samt tog alla uppgifter.
Hon vägde 3615gr, var 51 cm lång och föddes 05:26 på en solig och vacker morgon!
Vi stannade två dygn på BB Stockholm alla tre. Det var skönt att få vara där tillsammans från första sekund och jag har fått en helt otrolig uppskattning av P.
Han var så trygg, stark och närvarande. Och så kärleksfull. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på vad vi varit med om, och jag är så glad att det var
Vi som gjorde det lilla miraklet som just nu sover i vår säng.
