 |
| Vet dom om varandra? |
Jag tycker att det ser ut så när jag tittar ut genom sovrumsfönstret. På en våning står någon och lagar mat, medan familjen i våningen under säger hej då i hallen- till synes lyckligt ovetandes om varandras existens.
Det ser mysigt ut, för det mesta. Som ett gammalt tittskåp på Leksaksmuseet där man bara kan gissa om vad de tänkas prata om. Jag fantiserar ofta ihop något scenario och bygger små skådespel i min hjärna (det slutar alltid lyckligt). Min morfars syster Gärda hade ett jättestort i sin hall, med belysning och gobelänger och en toalett av blank porslin. Man fick aldrig peta i det och nu finns Gärda i himlen och skåpet att beskåda på, ja just det. Leksaksmuseet.
Efter mycket letande på nätet kan jag bara konstatera att det inte finns några fina skötbäddar! Alltså ett sådant underlag bäbisen ligger på när man byter blöja. Antingen är de uppblåsbara (ser inte hållbart ut), Disneymönstrade (fasa), eller typ bruna och gula (mitt öga kan de inte lura med sådana tilltag). Annars är de fina men kostar femhundra spänn. Gillar småbarnsföräldrar Disney och grälla pasteller jämt? Kan någon uppbringa ett fint, mjut, stadigt, tvättbart som går oss på, ja låt oss säga tvåhundra då. Sjyssta.
And the search goes on..
Min andra fundering är om alla som läser en bok där man genomgående talar dialekter börjar tänka i dessa dialekter också. Jag gör.
Just nu talar jag samefinsksvenska som bara en mycket gammal tant som har varit med några krigsår och blytungt skogsliv kan. Dessutom är hon religiös och lätt vidskeplig. Hon heter Naska.
Naska framlägger saker som: Lagen är hård i Finland. Så fort en kärri´bli gammel så vips bind man henne med rep ock´för till bebodda trakter. Ni ock tänk släp mig till Pulju. Om en int hadd ork skrik och föra liv så vet man int i vilket fängelse en sku hamna för resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar