Zenons obesvarade paradox

Flyger tiden egentligen bara fortare och fortare, eller är det jag som uppfattar tid på ett annat sätt?
Eller är det så att livet har mer och mer smådelar som gör utfyllnaden mellan händelse och händelse?
Fyra korta minuter efter det att jag vaknat upp är det lunch och snurrar jag runt ett varv har det gått en hel vecka. Plötsligt har Tuva snart blivit fem månader och jag och P ett par i tre år. Nu är fem månader och tre år ingen längd att vara fördelaktigt kaxig åt men det är vår tid. Och den har gått svindlande snabbt!
Tuva är så fin vår dotter, växer dag för dag. Hon älskar att sitta och stå ( med vår hjälp så klart) och har gått från ljud som grindmetal till Eugene med yxan.
Hon härmar även småfåglar.
Jag lever ett fullständigt annorlunda liv än för 3+ år sedan och det passar mig alldeles utmärkt!:)
Tusen gånger lugnare och tryggare. Och vuxnare.
Och så mycket mer kärleksfullt.
Så varför går tiden så mycket snabbare..?
(det borde vara ett av Zenons paradoxer)

I lördags var vi på minipremiär för utflykt med bil, vi hälsade på vänner på Rindö!
Tuva tog bilresan (som faktiskt bara tar en timme) med stort lugn och somnade efter en stund. Det är något med bilåkande och barn som verkar funka. Men vi hade preppat med Masken, majsbågar och gudvetvad i alla fall. Man vet ju aldrig är nyblivna föräldrars grundtanke.
Vi hade det underbart fint och det gjorde mig glad att min fina P fick träffa dem, som jag tycker så mycket om.
I söndags var det storhandling och födelsedagsfest på gräsmattan. Jag och Tuva jazzade runt barfota och åt vattenmelon (till och med hissen hem, det var befriande). Sen åt vi middag nästan utan bebis och pratade om högt och lågt, vitt och brett. Tänk om bägge föräldrar hade fått vara tillsammans med sitt barn som en familj -säg, hela det första året.? Skulle inte världen se mycket bättre ut då. Fler skulle ha jobb, närmre relation med sina föräldrar, produktiviteten skulle öka med fler utvilade medmänniskor, förståelsen och empatin skulle öka när sysslor delades mer lika. Vi skulle bli gladare. Mer kärleksfulla. Hallelujah.
Nä, jag vet inte..men det är en tanke.
Dagen spenderades vid Djurgårdsbron med ett gäng och Tuva klarade för första gången sig igenom en sittning över 30 minuter! Bliss!
Sen tog vi och A och lilla Gabriel en sjudundrandes bussresa hem.
I morgon blir det nog lite lugnare. Vi alla är rätt trötta och i alla fall jag skulle gilla att sova i mer än fyra timmar i sträck snart.
ja, snart i alla fall.

Bil till Rindö
Masken är trygg.

Fri sikt, sol och..nej, inte hög musik i högtalarna.
Men så fint det var!

J & J på Rindö.
Världens finaste läge hade stugan, och all tänkbar bekvämlighet!

Tuva blev väldigt trött fram på em. Inte undra på efter så många nya intryck.

Vi grillade och åt massa god mat, pratade och njöt av solen.

Liten trött Tuva sover nu efter en lång helg.