Mitt!

När jag läste filosofi, för så många år sen att de gamla grekerna inte var så gamla, diskuterade vi vi något tillfälle fenomenet mitt och min.

Nu de senaste veckorna har jag insett att jag så ofta säger saker som "Här har du din napp Tuva!" -med eftertryck på din. Eller din nalle, din sked, din vagn och så vidare, och så vidare.
Varför gör jag så? Jag fick mig en funderare i garderoben i morse när jag stod och tittade på alla mina kläder relativt prydligt upphängda. Jag kände den välbekanta känslan av att "jag borde använda den där, den har jag inte använt på jättejättelänge" tillsammans med en portion skuld. Lite som för en försummad vän som anförtrott sig till en.

Jag kommer inte använda klänningen och många mer med den, och ett par gånger om året får jag spader på känslan och packar stora tunga kassar med grejer till Stadsmissionen och travar iväg -lyft ur känslan av inre rening och hög på någon sorts artificiell givarens godhet.
Tillbaka till filosofiperioden.

Tesen går så här:
Med införandet av begreppen min och mitt skapades ha-begäret. Utan uppfattning av ett möjligt personligt ägande av fysiska yttre ting skulle inte törsten efter mer och mer finnas.
Och, att med ett starkt behov av att äga yttre förgängliga ting försvagas din utveckling av ett genuint, eget jag. Det eftersom tingen egentligen inte är du utan fungerar som ett försök att skapa en identitet där identitet saknas.
Vi omger oss med saker vi uppfattar ska kunna signalera vem vi vill vara och hur vi vill att vi ska uppfattas.

En rätt sorglig idé om den nu stämmer. Vårt sanna jag är alltså någon helt annan stans och ju mer vi koncentrerar oss på den yttre masken, ju längre kommer vi från vårt jag. .
Tricket att nå den verkliga känslan om sina saker är att fråga sig: Varför vill jag ha den.? Mitt svar blir ofta att "Den gör mig glad" eller "Den är fin och jag tycker om den". Så, varför då? Ja, för att jag gillar sådana x. Okej, varför gillar du x? Därför att....AAhh! Jag vet inte! För att det gör mig glad på något sätt!
( den upprepade frågan får mig alltid att till slut komma fram till att det har något att göra med hur jag vill vara).

De här frågorna terroriserade jag Fina P med när vi, ironiskt nog, var och storhandlade igår.
Jag tänker att jag säger din och ditt till Tuva därför att hon ska bli glad och känna att hon minsann är en alldeles egen person som har alldeles egna saker hon tycker om, och att det på något sätt skulle ge henne en socialt legitim identitet. En rätt naiv tanke egentligen, och det är så jag analyserat varför jag säger din och ditt.

Men, jag tror inte på att allt kunde ägas kollektivt och jag tror uppriktigt att man blir glad av sina saker.
Små barn brukar ju komma till en fas av MITT! när allt ska has -är det en sorts identitetsbildning?
Men. Det är en intressant tanke; vad skulle hända om man skalade bort allt man äger? Vem är jag då?
(jag känner en viss panik av tanken)

Fågeln ser på tv.
Nått hon kommer att vilja ha sen.
Å eget rum.