Mamma-Pappa-Barn (-Jobb)

Två veckor, är det så länge jag har jobbat nu.?
Det känns länge, men ändå har tiden gått otroligt snabbt. Dagarna rusar iväg och när jag tittar på klockan är den nästan alltid för mycket.
Det känns som om jag springer igenom dagarna. Vakna-skynda, jobba-det är ett tempo som är svårt att förklara, hem-skynda, laga middag, leka, äta, prata, fixa. Sen skynda i säng så inte klockan hinner att bli tolv.
Detta genombrutet av stunder av fullständig stillhet -mitt i allt liv och all rörelse.
Som om en glaskupa omsluter och alla tankar vänds inåt.

Det är fantastiskt att vara tillbaka på jobbet!
Det fulaste gula kaklet, kreativiteten, mailen, maskinerna, människorna (som alla har så mycket att berätta) och friheten (under ansvar).

Men det känns i hjärtat, det känns fysiskt av saknad när jag inte är där.
Tuva vänder sig och letar efter sin pappa mer än efter mig och de har en alldeles ny och säregen kommunikation.
I dag är det festival, musik och mamma-pappa-Tuva tid.
Det ska bli fint.