Ljud & Ljud

Måndag!
I dag har jag haft en intensiv jobbdag, så hjärnan är inte helt klar just nu.
Men det var jädrans roligt!
Helgen var precis lika intensiv med festival, spelning, storhandling, IKEA, hälsa på syrran med familj åt Saltsjö hållet och självklart -genombrutet av lugn och ro.
Min fina P verkade ha så himla kul på scenen och publiken riktigt gick loss! Mina knän hade darrat så mycket att de hade fått bära upp mig. Men nu slapp jag (och dom) det.
Lördagen var rolig, även för Tuva! Hon sken som en sol mitt på festivalen och hojtade hennes nya paradnummer: Mmmba, Mmmba!( ja, innan hon somnade med hörselkåpor mitt bland ljudvågorna)

Boll heter Ba, pappa heter bappa, Apa heter Ambpa, och så vidare.

Det verkar som om hon övar ett par bokstäver åt gången -känner på kombinationerna och vänjer sig vid ljudet.
Utöver otaliga ljudsammanslagningar övar hon febrilt med att lyssna och härma.

När jag och fina P pratar ( utan en tanke på att hon hör på) brister hon ut i någon sorts imitation så fort hon hör ett ord hon känner. Med fullständigt allvar tittar hon en i ögonen och upprepar samma sak -tio, femton gånger, som om hon vill försäkra sig om att kommunikationen fungerar.

Sen är det det där med att kombinera saker med saker.
Hon lägger ihop allt, exempelvis skeden med tallriken eller två leksaker som hör ihop; för att sedan lyfta dem igen, vrida och vända, titta ingående, och sen para ihop dem igen.

Världen börjar kombineras till möjliga enheter med olika funktion.
Oh ja. Och så matar hon sina mjukisdjur. Och oss.
Med allt.

( Åh, en traktor!, Mm, tack så mycket! säger vi underligt pedagogiskt )

Mamma-Pappa-Barn (-Jobb)

Två veckor, är det så länge jag har jobbat nu.?
Det känns länge, men ändå har tiden gått otroligt snabbt. Dagarna rusar iväg och när jag tittar på klockan är den nästan alltid för mycket.
Det känns som om jag springer igenom dagarna. Vakna-skynda, jobba-det är ett tempo som är svårt att förklara, hem-skynda, laga middag, leka, äta, prata, fixa. Sen skynda i säng så inte klockan hinner att bli tolv.
Detta genombrutet av stunder av fullständig stillhet -mitt i allt liv och all rörelse.
Som om en glaskupa omsluter och alla tankar vänds inåt.

Det är fantastiskt att vara tillbaka på jobbet!
Det fulaste gula kaklet, kreativiteten, mailen, maskinerna, människorna (som alla har så mycket att berätta) och friheten (under ansvar).

Men det känns i hjärtat, det känns fysiskt av saknad när jag inte är där.
Tuva vänder sig och letar efter sin pappa mer än efter mig och de har en alldeles ny och säregen kommunikation.
I dag är det festival, musik och mamma-pappa-Tuva tid.
Det ska bli fint.

Hon klarar av vårt liv -hon trivs ungen!

När Tuva var yngre var vi (och är nog lite fortfarande) rädda för att flänga runt för mycket på en dag. Hon hade en tendens att tröttna fullständigt på att åka vagn, vara i en affär eller fika någon stans. Nu är det inte några speciella bebisaktiviteter, men trots att vi underhöll henne hela tiden slutade många roliga saker i att vi sprang hem med en skrikande bebis (som ofta tystnade tvärt innanför dörren).
Nu, när hon är 7 månader, är allt annorlunda. Vi hinner med så mycket mer och hon trivs på vift -mycket därför att hon upptäckt att interagera med allt och alla!
Så, för att verkligen testa gränsen (nja, egentligen därför att vi var tvungna att fixa en hel del) bar det av till både Sickla och Liljeholmen igår.
Fem miljoner resor med lokaltrafiken senare hade vi ett 25 kg skrivbord, nya datorgrejer, bråte och trötta föräldrar hemma.
( och ja, en glad bebis)

 Det är häftigt att se hur små barn dras till musik.
Fågeln har alltid älskat när P spelar, och när fina Rio och J 
var här hände samma sak. Bebisar liksom stannar upp en aning när det kommer toner. Det får mig återigen att önska att jag någonsin lärt mig spela...någonting. Men näeh- och T tröttnar snabbt på de tre plinkande kombon jag behärskar.

I Liljeholmen planerade jag för alla framtida klädinköp till Fågeln.Från Noa Noa Miniature.
Jag har sneglat på dem länge men först nu, när hon hunnit bli 7 månader, känns det försvarbart med plaggen. Vissa saker ser lite underligt ut på en liten minibebis.
Väl hemma byggde dedärtvå en koja av lakan, kuddar. stolar och annat byggbart material. Sen låg de där och pep och låtsades att vi är i skogen.
Jag låtsades att jag var ensam hemma.

Nytt i huset ger nytt ljus och nya tankar.
Idag fick jag en inspirerande dos när jag hängde med Erika och Olle, mina fina kollegor och vänner.
Vi satt länge i köket på 8T8 och planerade framtida stordåd. Bland annat:)
Nu säljs det bil, lagas middag och pustas ut. Det har varit en lång dag!

Lite måsten & Två skrivbord

Gårdagen spenderade vi med att göra en hel del man måste göra.
Tvätta, laga, handla, planera och dona. Men vi hann med lunch på stan med bandet, strosa på söder och fixa med bilen som just nu står här utanför och väntar på att bli besiktigad.
På kvällen var nog alla helt slut och i alla fall jag låg som en död sill i sängen och funderade varför det var så svårt att somna.

Det tycks som om vi äntligen hittat våra skrivbord, som ska ersätta åbäket vi har just nu.
Jag såg det när jag var ute på Värmdö och det var helt perfekt! Lagom brett, en stor ritningslåda och en stil som passar matbordet. Kruxet är att vi ska ha två på raken eftersom både jag och P vill kunna jobba där.
Detta är förhoppningsvis snart i vårt hem, gånger två då.:)

Nu är det bråttom att ringa in beställningar till Biofood och Goodtrade innan säljarna går på lunch- Varor till måndagsjobb måste in!

Jobb, lek, sova, äta, laga, byta roll

Äntligen hemma!
Det känns så, efter att ha varit borta i två dagar från tidig morgon till sen kväll.
När jag kom hem igår var både Tuva och P på strålande humör och hade haft en rolig dag fylld med kul för bägge. Det var så fint att märka att Fågeln helt plötsligt är pappig och sträcker sina små mjuka armar efter honom. Han är världens bästa pappa den där mannen jag bor med.

 En av de första bebisjusteringarna fick ske igår. Alla bollar på soffkudden klipptes av eftersom de tydligen är fantastiska att suga på -och de lossnar till ett sudd av trådar. Inte alls bebisvänligt.
I morse funderade Fågeln helt kort på P´s bröst-hon kunde helt enkelt inte få ihop att han oxå hade sådana. Hon funderar hon och det måste vara lite förvirrande med upptäckter som den.

 Jag jobbar med ett projekt och var ute på Värmdö sedan i  måndags. Lagade, pillade, skrattade och justerade medan allt fotades och designades. Det var ett par väldigt intensiva dagar med mycket folk och mycket fokus på mig, det blev vad jag gissar en bra rivstart för att börja jobba på måndag. Första halvan av första dagen kändes konstig och ovan (hur gör man nu igen.?). Men sen vaknade det semantiska minnet och allt blev lätt, kreativt och roligt!
In i elden bara. Läskigt.

Perfekt Imperfekt

Vissa dagar blir allt så där perfekt. 

Solen värmer lagom, lagom stress med packningen inför festen med picknick för Tuva och hela släkten, bedövande vacker miljö, en glad bebis, logistik som funkar,
sömlös kommunikation, familj som trivdes, åt gott
och träffades!
Och sen, hemma -en glad Tuva som somnade utan protest när Pappa nattade -på 0.5 sekunder.
Perfekt finns inte, och det är inget jag heller saknar, men fint var det.
Fint.
Ett Stort Varmt Tack Till Alla!

Det har varit ett antal bråda dagar med mycket att göra, men också väldigt mycket skoj och lite lagom lugn och ro.
Tuvas dagsform har pendlat mellan irritabel & frustrerad till bubblande glad & harmonisk men nu verkar det som att det planar ut och en plötsligen större Fågel tittar ut ifrån virrvarret.
Det kan inte var lätt att utvecklas med den mäktiga fart små barn gör -glöm allt som heter 30 års kriser.

 De närmsta dagarna är jag på vift från tidig morgon till sen kväll 

och lagar mat i lantlig miljö (vad fint det låter) och Fågeln ska mecka bil med P. Och gunga.
SMHI säger att det ska ösa ner.

Långe Farbrorn & Lilla Fågeln
Jag trodde uppriktigt att min pappa var längst i världen när jag var liten.

mammammammmabappa

En sjuhellskotta jobbig dag.
Men den finaste solstrålen mitt i allt!
Kolla här!

Orutiner & Frustration

Tuva är märkbart annorlunda nu.
Det är mycket kraft -hon bankar, skakar leksaker, hoar och sträcker sig vilt efter saker när man har henne i famnen.
Hon skäller på oss om vi inte ger henne uppmärksamhet nog, eller om något inte fungerar som hon tänkt sig.
Det verkar finnas en frustration och en stark vilja i den lilla kroppen -som om hennes idéer sträcker sig längre än vad den fysiska förmågan nått till. Emellan utskällningarna är hon fullständigt strålande glad och favoritbokstaven för stunden är M. Mmmmmm! sjunger hon hela dagarna -det är ljuvligt!
Sova gör hon som en stock!
Från ungefär 20:00 till 07:00, med ett mål mat vid fem.
Att lägga henne är tyvärr svårare. Vi som varit kaxiga med hennes lätta insomnande den senaste tiden. Det är precis som alla sagt till mig; så fort man tycker att ungen har rutin ändras allt igen. Suck.
Jag och Pappa P tar varannan kväll och i går tog det över en timme för att få Fågeln att somna.
Och snart, snart så vänder det med -jag har lärt mig tålamod!

Gårdagens bilder.
Tuva har en teknik att rotera sig fram med benen som ser rätt kul ut -Ongen kommer aldrig att krypa.
Kamel/dromedaren är det nya -perfekt textur verkar det som.
Jag gjorde hål i handfatet -fasiken. Men en trevlig rysk farbror var här i ottan och fixade.
Tuva hade en knepig dag igår. Här tuggar hon på en blöt kameldromedar medan pappa tar kort.

 Läggdags gick sådär.Hon får, if all else fails, sitta i soffan med oss en stund -för att lugna ned sig.
Å andra sidan sover hon middag utan det minsta problem.
Herregud vad man som förälder till ett litet pyre blir dikterad av sovvanor. Men kanske är det inte så konstigt.

Mitt!

När jag läste filosofi, för så många år sen att de gamla grekerna inte var så gamla, diskuterade vi vi något tillfälle fenomenet mitt och min.

Nu de senaste veckorna har jag insett att jag så ofta säger saker som "Här har du din napp Tuva!" -med eftertryck på din. Eller din nalle, din sked, din vagn och så vidare, och så vidare.
Varför gör jag så? Jag fick mig en funderare i garderoben i morse när jag stod och tittade på alla mina kläder relativt prydligt upphängda. Jag kände den välbekanta känslan av att "jag borde använda den där, den har jag inte använt på jättejättelänge" tillsammans med en portion skuld. Lite som för en försummad vän som anförtrott sig till en.

Jag kommer inte använda klänningen och många mer med den, och ett par gånger om året får jag spader på känslan och packar stora tunga kassar med grejer till Stadsmissionen och travar iväg -lyft ur känslan av inre rening och hög på någon sorts artificiell givarens godhet.
Tillbaka till filosofiperioden.

Tesen går så här:
Med införandet av begreppen min och mitt skapades ha-begäret. Utan uppfattning av ett möjligt personligt ägande av fysiska yttre ting skulle inte törsten efter mer och mer finnas.
Och, att med ett starkt behov av att äga yttre förgängliga ting försvagas din utveckling av ett genuint, eget jag. Det eftersom tingen egentligen inte är du utan fungerar som ett försök att skapa en identitet där identitet saknas.
Vi omger oss med saker vi uppfattar ska kunna signalera vem vi vill vara och hur vi vill att vi ska uppfattas.

En rätt sorglig idé om den nu stämmer. Vårt sanna jag är alltså någon helt annan stans och ju mer vi koncentrerar oss på den yttre masken, ju längre kommer vi från vårt jag. .
Tricket att nå den verkliga känslan om sina saker är att fråga sig: Varför vill jag ha den.? Mitt svar blir ofta att "Den gör mig glad" eller "Den är fin och jag tycker om den". Så, varför då? Ja, för att jag gillar sådana x. Okej, varför gillar du x? Därför att....AAhh! Jag vet inte! För att det gör mig glad på något sätt!
( den upprepade frågan får mig alltid att till slut komma fram till att det har något att göra med hur jag vill vara).

De här frågorna terroriserade jag Fina P med när vi, ironiskt nog, var och storhandlade igår.
Jag tänker att jag säger din och ditt till Tuva därför att hon ska bli glad och känna att hon minsann är en alldeles egen person som har alldeles egna saker hon tycker om, och att det på något sätt skulle ge henne en socialt legitim identitet. En rätt naiv tanke egentligen, och det är så jag analyserat varför jag säger din och ditt.

Men, jag tror inte på att allt kunde ägas kollektivt och jag tror uppriktigt att man blir glad av sina saker.
Små barn brukar ju komma till en fas av MITT! när allt ska has -är det en sorts identitetsbildning?
Men. Det är en intressant tanke; vad skulle hända om man skalade bort allt man äger? Vem är jag då?
(jag känner en viss panik av tanken)

Fågeln ser på tv.
Nått hon kommer att vilja ha sen.
Å eget rum.