Trettio dagar kvar. Vecka 34

Tänk. Vi har fått en tid till kejsarsnitt och det känns så konstigt. Hur kan man få en tid till att föda barn? En tisdag i november? Det känns så mekaniskt och ultramodernt, som om vi är för upptagna för att låta saker ske i sin egen takt. (Jag är den minst upptagna människan just nu). 

Samtidigt känns det underbart eftersom jag är så rädd, konstant. Det är tungt att alltid vara rädd, det är inget jag brukar ha i min repertoar dagligen. Trött, virrig, överaktiv -ja. Men inte så rädd. Nu har jag varit rädd i snart nio månader och det vill jag inte vara längre. Det får fan räcka:)

DETTA. Om man kan ha en målbild så måste detta vara en av dem (förutom att det är en sån flådig bild:)

Jag vill röra på mig! Hoppa, springa, böja, stå på händer. Rubbet! Längtar efter min egen hydda, 70+kg var massa att bära på!

Bebiskläder nästan tvättade och nästan vikta, men vi har nog för lite har jag insett. Om man lyckas med två ombyten varje dag klarar vi oss från tvättstugan i tre dagar:/

Jag har tyckt att det är så fruktansvärt svårt att veta vilken storlek de kommer att ha. De flesta twins har 44 i början, aka dockkläder. Dockkläder är svåra att hitta och oftast så oerhört fula i rosa med nallar eller blå med bilar (nej tack). 

Kidsen får bada i strl 50-56 ett tag tror jag.

Tuva funderar på presenter, och har som största önskan, sedan ett år, "En Frostklänning med tiara och blåa skor". Tillslut tog motståndet slut och till jul får vi en mycket lycklig minimänniska, som vi kommer att få tvinga av denna plastdress vid läggdags. Utöver det vill hon ha "en armbandsklocka som är rosa och lila-en riktig". Alla hennes önskningar går att härleda till hennes kompisar och omgivning på något sätt. Hej människan i tillblivelse i det sociala rummet. Måtte det bli så mycket variation som det bara går.