Kampen mot klockan

En vecka kvar till kejsarsnitt, och jag oroar mig varje dag för att förlossningen ska sätta igång innan. Varje dag känns som en vinst. När jag var runt v 20 visste jag runt fem-sex stycken som skulle ha tvillingar runt den tid vi ska, och alla utom en har redan fött sina barn. 

Jag önskar så att allt bara går enligt plan -utan panik, larm och rädda ögon -jag tror inte att jag klarar av om det skulle bli stressigt. Ibland tänker jag att jag nog kommer att tuppa av om situationen påminner för mycket om när Lo föddes.

 Jag är innerligt glad att de valt att stanna såhär länge, och förhoppningsvis stannar tiden ut.

Okej. Vecka 37 väger bly. Jag får sammandragningar om jag går mer än 100 meter och det gör ont precis överallt, förutom av någon komisk anledning i ryggen. Ryggen är fasen tiptop:)

De senaste dagarna har även ett helt nytt fenomen på gravidhimlen uppenbarat sig -att samla på sig vatten. Herregud, mina händer och fötter ser alltmer korviga ut och ansiktet har aldrig varit rundare:)

Skillnaden från dag till dag är skrämmande men även fascinerande -kroppen är kapabel till sjukt många roliga uttryck. När jag tar av mig stödstrumporna (bara det!) ser vaderna ut som kassler:)

Vågen säger ca 25kg plus och jag har fått en helt ny respekt för de som skadat sig till en förtidspension. Jag klarar inte att handla min egen föda.

Tuva. Mitt hjärta som ritar hjärtan och skriver brev till sin pappa. Älskade unge.

Nedpackat, uppackat och nedpackat igen. Förlossningsväskan -som jag sett att många har en resväska -vi har bara en liten bag. Jag vet inte om det är vi som packar lätt eller om det är de som packar för mycket. Denna gång blir vi garanterat kvar längre på sjukhuset -minst fyra dagar är det med tvillingar sa överläkaren, men jag tycker att det är skitjobbigt att ha med för mycket av något. Vi bor ju inte femtio mil bort.