En önskan om fred

Strax har ett år gått sedan vi fick och förlorade vår lilla pojke. 

Jag som trodde att det skulle vara enklare kanske nu. Jag tänket så fel, så fel.

För ett år sen gick vattnet på natten, jag åkte in och de sa att bebisen låg fel, att han inte var fixerad. Det var mycket liv kring det, men tillslut fick jag åka hem, fruktansvärt trött och rädd. 

Värkarna började ett par nätter efter, 13:e december, strax efter att jag varit med Tuva på luciafirande.

Jag väckte Patrik, mamma kom, väntan började.

Sen känner jag plötsligt hur något smäller till i magen, som om någon stängde en dörr med all kraft och jag började blöda, massor.

Vi ringer bb Stockholm, åker taxi in, och i taxin känner jag på magen, som buffar mycket lätt tillbaka. Paniken sen, det tar tid. Sköterskor och barnmorskor och tillslut en doktor som ser rädd ut. Någon säger att de ska trycka på någon knapp, och människor väller in. Drar av mina kläder medan de i panik rullar ut vagnen jag ligger på. Allt jag vet är att jag stänger av, blundar och deklamerar i mitt inre att Nu går allt åt helvete.

När jag vaknar upp är Patrik där, ledsen. Jag får förklarat för mig att vi fått en son. Att jag ska få träffa honom. 

Den lilla bebisen på sjukhusbritsen är omgiven av personer som tittar på honom, och jag vill plocka upp honom i skydd, men kan inte röra benen av bedövningen. Istället ligger jag platt med armarna ut. Han gnyr, mitt lilla barn, och alla skrattar glatt åt att den lilla bebisen verkar må bra. Han har en kylväst över sig och slangar överallt. Jag vet att jag tänker att något måste vara fruktansvärt fel. 

Jag minns inte mer här.

Många resor senare, och när jag redan givit upp, kommer läkarteamet in, nu på ett annat sjukhus, och förklarar att Lo, som vi döpt honom (efter kattdjuret), högst troligt inte kommer att klara sig mycket längre. Under dessa nästan tre dagar hade jag och Patrik levt i någon sorts låtsasvärld. Vi grät, ensamma i tvåsamhet, och vi hade levt åtskilda från allt jag trott var sant och riktigt.

Och nu skulle vi få åka ned en trappa för att hålla i vårt barn när han dör.

Tystnaden. De, efter mycket, lägger Lo i min famn och tar försiktigt, försiktigt bort alla slangar och sladdar. Han väser, andas tungt, blåser bubblor i sin lilla mun.

Sakta, sakta slutar han att andas. Jag och Patrik turas om att hålla i honom.

Den enda gång jag höll i mitt barn.

Någon tar en bild, och någon annan kollar, känner och säger att hjärtat slutat slå.

Jag önskar att jag kunnat säga att jag blivit en bättre människa. En som vet eller kan nu. 

Jag har blivit en sämre människa. 

En som är rädd för vad som finns bakom hörnet, mer beräknande, mindre tålamod. Jag är avundsjuk och missunnsam. Arg, kort, jag kräver allt och orkar inget. Jag är ledsen bakom stängda dörrar. 

Jag är en räddare mamma med kort stubin och litet tålamod som alltid tror att förödelsen ligger bakom hörnet. 

Jag tycker inte om vem jag blivit. 

Jag önskar fred med mig själv.

Vad de osynliga säger

Ibland, speciellt på fredagar, känner jag mig helt tom när jag åker hem från jobbet. För vi pratar om allt där. Inget ämne är för litet eller för tabu, ingen kommer undan och det är högt i tak och låg garde.

Terapi, vi bollar idéer om universum och varandra, rör sällan ytan och artighetsfraser utan människor söker sig direkt in mot de mest stängda rummen. 

Så idag är jag precis så slut dom man kan vara då man just klivit ut på gatan från en timslång session hos någon jungiansk psykolog. Fantastiskt men en smula tom.

På väg hem berättar Tuva om sin kompis Alinnea. Jag lyssnar när jag rullar vagn och funderar vem denna nya dagiskompis är. Hon berättar att Alinnea hade varit ledsen idag, eftersom hon ramlat. Och att jag borde träffa henne snart. 

Det tar ett bra tag innan jag inser att Alinnea är en hemlig kompis, en Mållgan, som bara finns (om än ack så verklig) i Tuvas fantasi. 

När jag sen tänker efter har jag hört henne prata om sin låtsasvän förut, men att jag helt enkelt inte lagt så mycket tanke i det. Hur dom lekt, vad de sagt till varandra och så vidare. 

Tänk vad fantastiskt att ha en låtsasvän! En som är där när man vill, helt i fantasin. 

Det fick mig att tänka på hur viktiga vänner är för mig, såna som man kan berätta hur idiotisk man ibland är för, eller som man kan skryta för, såna som man tillsammans blir ett rum av speglar med. 

Från att åka hem helt tömd kände jag mig plötsligt riktigt riktigt glad.

:)

Rymden på insidan, illusionen på utsidan.

Det blev bland det svåraste jag gjort, Vipassana.

I över tio dagar hade jag inga bilder, ingen text, ingen musik, inga blickar, ingen beröring, jag pratade inte och jag hörde ingen prata förutom instruktioner om hur man sållar bort det högljudda till förmån för viskningarna.

Eftersom vi mediterade i 8-10 timmar per dag blundade jag största delen av dygnet, vilket fick mig att tappa den fysiska orienteringen både på micro och på macronivå. Ofta kändes det inte ens som om jag satt på golvet, eller att att armar och ben satt fast där de brukar.

Och så tankarna, minnen, ångesten, kärleken, begären och rädslorna som kom upp på de mest konstiga sätt. Allt det där som vi människor kliver runt med utan att riktigt nå in, nu fick jag leva i det konstant och destillerat. Först var allt gröt. Tankarna och känslorna leriga gropar som jag inte hittade ut ur. Sen, efter många dagar och många timmar på golvet blev de sakta mer som ett fiskenät, ett tilltufsat sådant. Sen kom många kopplingar-de mest otippade, men nu i heinseit högst riktiga.

För att illustrera hur hjärnan fungerade där är det som en sådant ögonblick man kan ha, då ett minne dyker upp och plötsligt är du i minnet. Dofter, ljud, känslan du hade får du åter på ett högst tidsreseaktigt sätt. Sådana minnen har jag kanske ett par gånger i veckan i vanliga fall. 

Så var det, 8-10 timmar om dagen, varvat med en oerhörd koncentration på tolkningen av förnimmelser utan att värdesätta dem. Jag höll på att gå sönder trodde jag rätt ofta, att jag skulle bli knäpp på riktigt. Jag gick, när vi fick, i skogen och åt granskott och harsyra och funderade uppriktigt på att rymma rakt ut varsomhelst.  Det låter så fruktansvärt pinsamt att efter bara tio dagar utan yttre stimuli bryta ihop, men så enkelt var det för mig.

Nu i efterhand har jag förstått att det brukar vara många av de ca 100 pers som är där varje kurs som avbryter, även de som anser sig mycket vana meditatörer. (Det finns folk som fått en psykos) Jag förstår det till fullo.

Efter ett stort antal dagar började svar komma. 

Enkla svar på livets komplicerade frågor, förlåtande och lugn.

Jag kom därifrån med en väldigt mycket lättare mental ryggsäck, det känns som om jag inte bara sorterat minnen i de vanliga högarna (bra, dåligt, rör ej osv) utan att jag har kunnat lyfta ur utan att ta bort minnet. Jag har delvis lyft ur hur jag reagerar idag på det.

Och om jag bara inbillar mig alltihop har jag i alla fall blivit en riktig räv på att meditera Adhiṭṭhāna.

Efter Vipassanas sista dag. 

Just i dag blommar pionerna som flamencoklänningar.

Tuva fick måla mig och jag henne. Jag blev en "fågel".

Vipassana sista dagen då vi fick tillbaka telefon, jag grät och ringde hem.

Det var magiskt grönt, fotografiet gör det icke rättvisa.

Jag fick höra att vi är lika som barn nu, jag och Tuva. 

Construction of reality

Nu var det en tid sen sist.

Jag vet inte om det hänt något speciellt.? Förutom vardagens under såklart. 

Arbete och 'att-göra'-tiden tar enligt mig för mycket god tid, vi pusslar oss igenom helgerna. Men vi har det bra. 

Jag har världens finaste familj. Äntligen lyckas jag och syrran träffas mer, och det gör mig så glad. På något sätt har allt det som hände oss fört med sig, inte bara skit och sorg, utan en chans att få komma människor jag bryr mig om närmre. 

Den underliga paradoxen är att det var just det här jag skrev om som uppsats på universitetet, det goda som människor upplever följer i spåren efter något ont. 

Jag intervjuade människor som förlorat ett ben, en nära anhörig eller sin utstakade framtid helt plötsligt och oväntat, och alla satt de och sa att livet blev så mycket bättre ändå efter allt. Jag upplevde det som en amerikansk happy-ending film, att söndra för att sedan återuppstå i en nu bättre och viktigare tappning. Att de konstruerade verkligheten (än mer än man under ordinarie förhållanden gör) men, jag kan säga såhär i heinseit att jag har faktiskt erbjudits viktiga goda ting i tidvattnet efter Lo. 

Och om det är hittepå eller inte skiter jag i. Det är fint att få ha en nära familj igen.

Tuva, två år.

Tuva, två månader. Jag skrattar så tårarna rinner varje gång jag ser den här bilden. 

En liten trött farbror med mjuka kinder.

Jag mår bra tack, jorå, själv?

Februari.

Årets tråkigaste månad, då jag fyller år, snön är blötgrå och det känns som man måste göra mer saker än man har lust med. Vabbruari lixom.

Jag har det fint faktiskt, mitt i vad som verkar vara allas livskriser och helomvändnigar. Trots att hjärtat var tredje dag eller så blöder sorg över mitt barn jag inte fick hålla. Folk verkar skilja sig och gå i kloster till höger och vänster. Om de inte gifter sig vill säga, för att sen få en kris. Vad är det som händer? 

Har vi det för bra?

Många gånger har jag tänkt på människor som levde för, låt säga, tvåhundra år sedan. Hur de förlorade fem av sju barn. Bara sådär. Tre i barnasäng, en av febern och en tog hostan. Vilka människor blev de? 

Eller de som lever under knepigare förhållanden än jag gör här i fina Sverige, med all vår sjukvård och fiskenät av psykologer och samtalsgrupper. De som har mil till närmaste sjukhus. Gångväg. De som har barn i krig.

Det fungerar både som ett mjukfilter för min egen verklighet (som ofta är svår att förstå på riktigt) att tänka på det, och som en lins som ger perspektiv. Det är lättare att tycka synd om någon annan än en själv, något Freud skulle kalla objektförskjutning I guess.

Vi längtar efter våren, solen, värmen och gräset. Vi har köpt bil, och Tuva har blivit så stor att hon i sin tur blivit med stokkestol, öppen säng och trappstegspall till alla höga svajiga höjder.

Och hon KISSAR PÅ POTTAN! 

    Tuva sjunger och funderar, ofta och mycket.

    Jag får hålla handen när vi tittar på tv. 

     Herregud vad fina de stunderna är.

    Lugg. Det är inte lätt att klippa alls.

Nangijala, eller hur.?

De bär mitt barn där borta. 

Jag ville ropa Vänta, vänta! Jag är inte färdig än. Kan vi inte göra om? Spola tillbaka, låtsas att det var på låtsas. Det här kan ju inte vara på riktigt?

Det är ju sånt här man bara ser i oerhört sorgliga filmer, som sen tar slut och man tänker "herregud vilken tur att något sådant inte händer".

Jag träffade en klok man som sa att hjärtat åldras hundra år när man får sörja så, men att man blir yngre ju längre tiden går. 

Hej då mitt lilla barn, vi ses sen.

Om sorg, kärlek och floden.

              Jag fick ett mail med bilder.

Det finns otaliga religioner, trosystem, skrifter, tempel, riter och seder. Det finns gudar, helgon, andar och ljus, alla har sin egen bild av dem.

Om man synar dem nära, om man ser dom endast för essensen, kärnan- så är de alla en och den samme.

Vi föds och dör, sörjer och älskar på samma sätt. 

I mailet fanns bara två bilder från Himalayas fot, där den heliga floden Ganges har sin början. 

Världen blev sådär liten och nära igen.

Hjärtats gull fyller två!

Vårt hjärta fyllde hela två långa och händelserika år i går!

Vi firade klockan sex på morgonen med gitarr, sång och paket. Tuva var rätt förbryllad då vi dansade in med tända ljus. Det var helt fantastiskt att få en dag fylld med glädje och vår fina släkt som var här på kalas. Tuva var i högform, min fina, fina flicka.

Selfie:)

Nyvaken Tuva säger "pakket!"

Vi hade köpt lite grejer på Fjärilshuset, där vi var dagen innan. 

Fjärilshustet var vi på vid samma tid förra året, då gick Tuva bara med stöd. Nu sprang hon.

Fina, underbara gamla vänner som jag kännt sedan vi alla var 14 år. Gud vad skönt det var att ses igen:)