En önskan om fred

Strax har ett år gått sedan vi fick och förlorade vår lilla pojke. 

Jag som trodde att det skulle vara enklare kanske nu. Jag tänket så fel, så fel.

För ett år sen gick vattnet på natten, jag åkte in och de sa att bebisen låg fel, att han inte var fixerad. Det var mycket liv kring det, men tillslut fick jag åka hem, fruktansvärt trött och rädd. 

Värkarna började ett par nätter efter, 13:e december, strax efter att jag varit med Tuva på luciafirande.

Jag väckte Patrik, mamma kom, väntan började.

Sen känner jag plötsligt hur något smäller till i magen, som om någon stängde en dörr med all kraft och jag började blöda, massor.

Vi ringer bb Stockholm, åker taxi in, och i taxin känner jag på magen, som buffar mycket lätt tillbaka. Paniken sen, det tar tid. Sköterskor och barnmorskor och tillslut en doktor som ser rädd ut. Någon säger att de ska trycka på någon knapp, och människor väller in. Drar av mina kläder medan de i panik rullar ut vagnen jag ligger på. Allt jag vet är att jag stänger av, blundar och deklamerar i mitt inre att Nu går allt åt helvete.

När jag vaknar upp är Patrik där, ledsen. Jag får förklarat för mig att vi fått en son. Att jag ska få träffa honom. 

Den lilla bebisen på sjukhusbritsen är omgiven av personer som tittar på honom, och jag vill plocka upp honom i skydd, men kan inte röra benen av bedövningen. Istället ligger jag platt med armarna ut. Han gnyr, mitt lilla barn, och alla skrattar glatt åt att den lilla bebisen verkar må bra. Han har en kylväst över sig och slangar överallt. Jag vet att jag tänker att något måste vara fruktansvärt fel. 

Jag minns inte mer här.

Många resor senare, och när jag redan givit upp, kommer läkarteamet in, nu på ett annat sjukhus, och förklarar att Lo, som vi döpt honom (efter kattdjuret), högst troligt inte kommer att klara sig mycket längre. Under dessa nästan tre dagar hade jag och Patrik levt i någon sorts låtsasvärld. Vi grät, ensamma i tvåsamhet, och vi hade levt åtskilda från allt jag trott var sant och riktigt.

Och nu skulle vi få åka ned en trappa för att hålla i vårt barn när han dör.

Tystnaden. De, efter mycket, lägger Lo i min famn och tar försiktigt, försiktigt bort alla slangar och sladdar. Han väser, andas tungt, blåser bubblor i sin lilla mun.

Sakta, sakta slutar han att andas. Jag och Patrik turas om att hålla i honom.

Den enda gång jag höll i mitt barn.

Någon tar en bild, och någon annan kollar, känner och säger att hjärtat slutat slå.

Jag önskar att jag kunnat säga att jag blivit en bättre människa. En som vet eller kan nu. 

Jag har blivit en sämre människa. 

En som är rädd för vad som finns bakom hörnet, mer beräknande, mindre tålamod. Jag är avundsjuk och missunnsam. Arg, kort, jag kräver allt och orkar inget. Jag är ledsen bakom stängda dörrar. 

Jag är en räddare mamma med kort stubin och litet tålamod som alltid tror att förödelsen ligger bakom hörnet. 

Jag tycker inte om vem jag blivit. 

Jag önskar fred med mig själv.