lördag 31 maj 2014

Rymden på insidan, illusionen på utsidan.

Det blev bland det svåraste jag gjort, Vipassana.
I över tio dagar hade jag inga bilder, ingen text, ingen musik, inga blickar, ingen beröring, jag pratade inte och jag hörde ingen prata förutom instruktioner om hur man sållar bort det högljudda till förmån för viskningarna.

Eftersom vi mediterade i 8-10 timmar per dag blundade jag största delen av dygnet, vilket fick mig att tappa den fysiska orienteringen både på micro och på macronivå. Ofta kändes det inte ens som om jag satt på golvet, eller att att armar och ben satt fast där de brukar.
Och så tankarna, minnen, ångesten, kärleken, begären och rädslorna som kom upp på de mest konstiga sätt. Allt det där som vi människor kliver runt med utan att riktigt nå in, nu fick jag leva i det konstant och destillerat. Först var allt gröt. Tankarna och känslorna leriga gropar som jag inte hittade ut ur. Sen, efter många dagar och många timmar på golvet blev de sakta mer som ett fiskenät, ett tilltufsat sådant. Sen kom många kopplingar-de mest otippade, men nu i heinseit högst riktiga.

För att illustrera hur hjärnan fungerade där är det som en sådant ögonblick man kan ha, då ett minne dyker upp och plötsligt är du i minnet. Dofter, ljud, känslan du hade får du åter på ett högst tidsreseaktigt sätt. Sådana minnen har jag kanske ett par gånger i veckan i vanliga fall. 
Så var det, 8-10 timmar om dagen, varvat med en oerhörd koncentration på tolkningen av förnimmelser utan att värdesätta dem. Jag höll på att gå sönder trodde jag rätt ofta, att jag skulle bli knäpp på riktigt. Jag gick, när vi fick, i skogen och åt granskott och harsyra och funderade uppriktigt på att rymma rakt ut varsomhelst.  Det låter så fruktansvärt pinsamt att efter bara tio dagar utan yttre stimuli bryta ihop, men så enkelt var det för mig.
Nu i efterhand har jag förstått att det brukar vara många av de ca 100 pers som är där varje kurs som avbryter, även de som anser sig mycket vana meditatörer. (Det finns folk som fått en psykos) Jag förstår det till fullo.

Efter ett stort antal dagar började svar komma. 
Enkla svar på livets komplicerade frågor, förlåtande och lugn.
Jag kom därifrån med en väldigt mycket lättare mental ryggsäck, det känns som om jag inte bara sorterat minnen i de vanliga högarna (bra, dåligt, rör ej osv) utan att jag har kunnat lyfta ur utan att ta bort minnet. Jag har delvis lyft ur hur jag reagerar idag på det.
Och om jag bara inbillar mig alltihop har jag i alla fall blivit en riktig räv på att meditera Adhiṭṭhāna.


Efter Vipassanas sista dag. 
Just i dag blommar pionerna som flamencoklänningar.
Tuva fick måla mig och jag henne. Jag blev en "fågel".
Vipassana sista dagen då vi fick tillbaka telefon, jag grät och ringde hem.
Det var magiskt grönt, fotografiet gör det icke rättvisa.
Jag fick höra att vi är lika som barn nu, jag och Tuva. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar