Ut ur dimman bara

Vi har levt lite i mellanrummet mellan två meningar de senaste veckorna, och jag frågar mig om det inte ska klarna snart.

Vabb, hackiga veckor och en hel del vårtrötthet verkar ha haft ett järngrepp om oss alla. Tiden har bara flutit iväg som tjock olja på vatten. Solen har skinit lite väl starkt vissa dagar.

Eftersom jag inte exakt vet vad jag vill skriva ökar jag innehållet med en massa bilder för att komplettera var jag saknar något fyndigt.
Dagens uttryck är knapphänt överstimulerad.

 Tuva har fått eget.

 Hon sov bättre första natten i eget rum än föräldrarna gjorde.

 Jag har skaffat nya springskor, så kanske, kanske ska jag ge mig på det där att börja löpa lite nu!

 Eget rum.
Läsa böcker med lampan tänd och ligga och prata ihop.

Det är bannemig det viktigaste som hänt på länge!

 Lilla My tofsen och allvaret.
Och nallen MAAA. Ja, den heter tydligen så. En avart av mjau som en katt.

 Jag har kundalini yoga på torsdagar, som man tydligen kan bli lite knäpp av.
Jag känner mig fortfarande relativt normal.

 Min man och min dotter uppvaktade med blommor en helt vanlig tisdag.
Jag höll på att börja stortjuta. Fina, fina man.

 Vi åkte till Naturhistoriska Riksmuseet och kollade på dinosaurieskelett och vilda djur.
Tuva var hänförd! Det var en av de dagar jag vet att jag alltid kommer att minnas.

 Det här med att dela förstår inte en 16 månaders dotter.
Det får mig att tänka på A toddler´s rules of possession.

Vi försöker dela på bipollen, världens bästa bebisgodis.

 Eftersom lunch och lek ligger i ett barns gränsland slår det mig ibland att jag får vara oerhört lyhörd för att låta uppfinningsrikedomen frodas hos henne.

Ibland blir vegetarisk pyttipanna torn och paprikabitarna bilar nedanför.
Med den största koncentrationen byggde Tuva på höjden. 

 I valens gap sprang hon ifrån oss.Det är kul att se att hon vågar, men samtidigt, som P sa: Hon blir kanske en sån som bara sticker. Han sa det med ett skämtsamt leende men ändå.
Hualigen.

Ibland så blinkar det förbi en förorättad tonåring i Tuvas uttryck-jag känner igen minerna från mina egna.

Det ska bli så väldigt spännande att få se den här familjen växa upp tillsammans.

Plötsligt känns allt lite bättre!:)