En betraktelse bara;
Jag förstår att det är ändamålsenligt, det här med att man blir helt uppslukad av sitt barn -då man sätter ett till livet. Jag menar, den där fullständiga och suddiga fokus som plötsligt infinner sig.
Att man som förälder går från ett sorts själv till en ständigt delvis närvarande individ -därför att den andra delen är upptagen med sitt barn, och allt vad som har med denne att göra. Hon är så liten än, det finns alltid något i det praktiska om det inte rör det emotionella. Det tar aldrig slut och man har aldrig rast och när jag finner att jag har tid för mig själv, finns tankar o mitt barn insprängt i alla andra funderingar jag sysselsätter mig själv med.
(Kanske blir det annorlunda om ett par år, när hon klara sig bättre på egen hand)
Min mamma brukar säga att naturen sett till att vi föräldrar blir så fokuserade på våra barn, annars hade de aldrig överlevt. Att det är en sorts biologiskt strävande självbevarelsedrift.
Den som gör att vi tycker att våra barn är unika och nästan magiska. Lite klyftigare än de flesta andra.
Att de alltid har ett speciellt skimmer om sig, som du inte ser i alla andra barn.
Som bilden ovan. Jag och du ser inte samma sak, ändå är det samma bild och samma barn.
Det är nästan hisnande.
 |
| Rosendahl |
 |
| Patinering av krukor |
 |
| Vetegräs som spirar |
 |
| Kombucha mother |
 |
| Omstrukturering av planterade kryddörter |
 |
| balkonghäng |
 |
| sol |
 |
| filosoferande |
 |
| hemligheter |
 |
| sommarfestival |
 |
| kärlek |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar