On a mothers love

 En betraktelse bara;

Jag förstår att det är ändamålsenligt, det här med att man blir helt uppslukad av sitt barn -då man sätter ett till livet. Jag menar, den där fullständiga och suddiga fokus som plötsligt infinner sig.
Att man som förälder går från ett sorts själv till en ständigt delvis närvarande individ -därför att den andra delen är upptagen med sitt barn, och allt vad som har med denne att göra. Hon är så liten än, det finns alltid något i det praktiska om det inte rör det emotionella.  Det tar aldrig slut och man har aldrig rast och när jag finner att jag har tid för mig själv, finns tankar o mitt barn insprängt i alla andra funderingar jag sysselsätter mig själv med.
(Kanske blir det annorlunda om ett par år, när hon klara sig bättre på egen hand)

Min mamma brukar säga att naturen sett till att vi föräldrar blir så fokuserade på våra barn, annars hade de aldrig överlevt. Att det är en sorts biologiskt strävande självbevarelsedrift.
Den som gör att vi tycker att våra barn är unika och nästan magiska. Lite klyftigare än de flesta andra. 

Att de alltid har ett speciellt skimmer om sig, som du inte ser i alla andra barn.

Som bilden ovan. Jag och du ser inte samma sak, ändå är det samma bild och samma barn.

Det är nästan hisnande.

Rosendahl

Patinering av krukor

Vetegräs som spirar

Kombucha mother

Omstrukturering av planterade kryddörter

balkonghäng

sol

filosoferande

hemligheter

sommarfestival

kärlek

Prisa Högre Makter, sommaren är här!

 Solen skiner! Sommar! Gräsmattor! Långa dagar!

Vi är friska och det har varit helg!

Nu ligger snöblasket långt bort i minnet och livet ter sig lättare än på länge.

Odlingsnerven har kommit fram och äntligen har jag satt vetegräs och rödkålsgroddar på balkongen. 

Om en och en halv månad kallar jag dagarna semester.

Jiiihaaaaa!

 Traditionen automatfoton upprätthölls 2,5 år senare än sist.

 Nu med ett fint extra tillskott på bild.

T har listat ut många nya sätt att skaffa sig det hon vill ha, och vi har inte haft erfarenhetsbanken som kan räkna ut vad hon kommer att räkna ut. Som en hylla bredvid sängen.

 Vi gungar. Herregud vad mycket man gungar med ungar. Tur att det faktiskt är roligt på något sorts illamående-Gröna Lund som vuxen-vis.

 Det var länge sen, och väl så saknat att gå ut och äta med bara vuxna människor.

Efter tre timmar ville jag gå hem och sova. Jag var inte så disco som jag trodde:)

 Grannarna måste ha världens häftigaste hoj.

Jag var tvungen att ta en bild för att glo på.

 Diskbänksrealism med Tuva och tomatsåsen på spisen.

Fin sådan.

 Ja, mer än så här blev det inte idag, förutom nedan definitionsskillnad.

Jag kallar det sticklingar medan P kallar det när du tröttnat på växter skär du av dom.

Jag undrar vem som har rätt egentligen.

Ut ur dimman bara

Vi har levt lite i mellanrummet mellan två meningar de senaste veckorna, och jag frågar mig om det inte ska klarna snart.

Vabb, hackiga veckor och en hel del vårtrötthet verkar ha haft ett järngrepp om oss alla. Tiden har bara flutit iväg som tjock olja på vatten. Solen har skinit lite väl starkt vissa dagar.

Eftersom jag inte exakt vet vad jag vill skriva ökar jag innehållet med en massa bilder för att komplettera var jag saknar något fyndigt.
Dagens uttryck är knapphänt överstimulerad.

 Tuva har fått eget.

 Hon sov bättre första natten i eget rum än föräldrarna gjorde.

 Jag har skaffat nya springskor, så kanske, kanske ska jag ge mig på det där att börja löpa lite nu!

 Eget rum.
Läsa böcker med lampan tänd och ligga och prata ihop.

Det är bannemig det viktigaste som hänt på länge!

 Lilla My tofsen och allvaret.
Och nallen MAAA. Ja, den heter tydligen så. En avart av mjau som en katt.

 Jag har kundalini yoga på torsdagar, som man tydligen kan bli lite knäpp av.
Jag känner mig fortfarande relativt normal.

 Min man och min dotter uppvaktade med blommor en helt vanlig tisdag.
Jag höll på att börja stortjuta. Fina, fina man.

 Vi åkte till Naturhistoriska Riksmuseet och kollade på dinosaurieskelett och vilda djur.
Tuva var hänförd! Det var en av de dagar jag vet att jag alltid kommer att minnas.

 Det här med att dela förstår inte en 16 månaders dotter.
Det får mig att tänka på A toddler´s rules of possession.

Vi försöker dela på bipollen, världens bästa bebisgodis.

 Eftersom lunch och lek ligger i ett barns gränsland slår det mig ibland att jag får vara oerhört lyhörd för att låta uppfinningsrikedomen frodas hos henne.

Ibland blir vegetarisk pyttipanna torn och paprikabitarna bilar nedanför.
Med den största koncentrationen byggde Tuva på höjden. 

 I valens gap sprang hon ifrån oss.Det är kul att se att hon vågar, men samtidigt, som P sa: Hon blir kanske en sån som bara sticker. Han sa det med ett skämtsamt leende men ändå.
Hualigen.

Ibland så blinkar det förbi en förorättad tonåring i Tuvas uttryck-jag känner igen minerna från mina egna.

Det ska bli så väldigt spännande att få se den här familjen växa upp tillsammans.

Plötsligt känns allt lite bättre!:)