Tänk!

De sover.

Och jag har tänkt på bloggen så himla länge att nu klarade jag det, att skriva i min bilddagbok som jag haft sen 2011, sen Tuva fanns i min mage.

Tvillingarna är i runda slängar fem månader, för övrigt är jag 37, Patrik 36 och Tuva 4. Lo hade varit två år och fyra månader nu.

De senaste fem månaderna har jag nog aldrig varit så hungrig, så osminkad, så svettig och så berövad på sömn som någonsin tidigare i mitt liv. Det händer ofta att jag får en krypande, kallsvettig panikkänsla att jag inte klarar av detta, något som alltid avslutas med en känsla av tillfredsställelse att vi klarade det. Att jag är stark och kapabel -något jag aldrig riktigt tror permanent.

I morse, på väg till förskolan -då jag varit själv med alla barnen ett bra tag och då tunnelbanan var sen, storsångsamlingen redan börjat och vi hade cirka tjugo minuter tills dess att jag, Bastian och Leah skulle stå i givakt på Bvc för femmånaders vaccin -sa Tuva att hon inte förstår varför lillebror inte lever längre. "Han dog, som gamla gör". Sa hon. Tusen pedagogiska tankar flög igenom mig om hur barn kan uppleva döden och sorg. Hur svårt och skrämmande det kan vara för ett barn att förstå att barn också kan dö, inte bara de som är jättegamla. Jag försökte svara så öppet och enkelt som jag bara klarade av, och som barn är pratade hon plötsligt om tussilago och när våren skulle komma. Jag var helt slut och kunde knappt andas. Barn är precis så raka och enkla jag önskar att alla var, även jag.

...och nu vaknade smågrisarna. 

Vad som upptar oss nu är flytt, jobb, ekonomi, sömn, egentid och ett ständigt pusslande med att allt ska klaffa.

Lyckan när nån sover

Nu har vi haft även barnkalas (nåja, ett minikalas men ändå). Vi överlevde (det var trevligt till och med:) och Tuva var överlycklig över att få ha alla sina bästa vänner hemma. 

Och för att fira allt har tvillingarna sovit långa pass på dagarna (samtidigt!!) och vi har fått både tid för Tuva och tid för varandra. Ljuvligt.

Relativ tid

Vi önskar oss mer tid. Tid till att bara jag och Patrik ska få dricka te, kolla på en hel film och säga mer än åtta fulla meningar till varandra. Tänk, det hade varit som balsam för själen:)

En känsla av dimma -en dimma där pedagogik ska ha förmedlats och föräldrakärlek oavbrutet ska passerat över till en liten hänger alldeles för ofta över oss på kvällen. Vi dricker te och hoppas att de förstått hur mycket vi vill att de ska finnas. 

Våra barn, det mest grandiosa och dekadenta vi någonsin kommer att ha lyckats med. 

Tuva har svårt att sova sen hon slutat med napp och tvillingarna har tvåmånaders ångestskrik efter 18:00. 

Jag och Patrik kysser varandra i köket när vi hinner och säger förlåt för att vi fräste tidigare. 

Kärleken är oundvikligen större och svårare.

Fyraåringsblues

Tuva blir hela fyra. Hur hände det? Hur blev jag mamma till en fyraårig människa som kan gå,vilja vad hon äter (och inte äter) och en som har en uppfattning om att kusin är föräldrars barn och gammelmorfar är pappas mammas pappa. Inte äns jag fattar hur det funkar.

Hon fick allt det hon absolut mest önskade och var uppe i det trehundrade varvet när nattsagan tvingades på henne. Och hon slutade med sin älskade napp:) 

Någonstans där blev hon ledsen för att "hon var tvungen att bli vuxen snart". Efter ljusår av utlägg blev Tuva äntligen trygg i att vuxenheten är längre bort än hon kan räkna.

Dagarna innan ett nytt år

Tänk. Dagarna går för snabbt, livet passerar fortare än livet borde och jag flåsar efter -med en tanke om att en dag kommer jag att sitta i en karmstol och minnas allt detta med eftertryck och en enkel tår i ögat.

 Så inte i dag -vi jobbare i halvskift och teet blir alltid kallt. Kallare än då Tuva var bebis och vi inte hade en aning om hur och när att göra vad. Maten är mer snabblagad än jag önskat och grönt, som brukar vara min huvudföda är numera det jag inte hinner tugga ned då en bebis gnäller på axeln och en Tuva bråkar om huruvidaman borde gå på toaletten innan man går. 

Livet upplevs ibland i ultrarapid -en naturfilm där en ormbunke vecklar ut sig, och jag sitter i tv-soffan och förstår hur mycket som måste hänt mellan raderna för att jag fått denna film klippt och färdig för tv. 

Tuva har begåvats med en hejdundrande ögoninflammation och Bastian har en sämre dag, vilket betyder att någon måste hålla honom mycket nära all vaken tid. Leah är som vanligt, vilket alltid lämnar mig med en känsla av föräldraförfall -begär hon det inte orkar jag inte. 

Ryggen värker i takt med hjärtat med dessa kids, hinner inte ett uttjatat ord och tröttheten är  bedövande.

Ändå är vi lyckliga för detta allt i överflöd. 

Allt detta som delar mitt hjärta i tårtbitar. Hur får man tid för tre barn och en älskad man, och samtidigt tid att tvätta sig med tvål och inte bara vatten?

Ögoninflammation

"Ammar som du"

Lunchvila

Ett av de få sätten att få Bastian att sova -gungan

Leah är enkel som vanligt, och alltid sist i kön

Vinterpromenad 

Sex veckor utan hejd

Sex hela veckor har gått sedan tvillingarna kom till oss, och precis som Patrik säger är det ingen hejd.

Ibland känner jag mig lite snuvad på den där trygga känslan av att få andra barnet. Med tvillingar är det som jag känner att (nästan) få barn för första gången.

 Det går fort, det är lite nervöst och jag känner som stort att jag inte riktigt hinner med. Ibland funderar jag på hur jag hann sitta o göra en vagnmobil eller pyssla över lag med Tuva som bebis -det här är full on hela tiden.

Bebisstatus är att bägge väger över 4kg, är över 50cm och har huvuden stora som resten av familjen:)

Mornarna är både ljuvliga och helt hysteriska -oftast vaknar alla vid 6:30 och Tuva kollar barnprogram medan vi bollar barn och försöker dricka kaffe innan det blir kallt.

Det hör till saken att vi blivit benådade med två bebisar som sover extremt lite under dagarna, och vaknar var tredje timme som mest under nätterna.

Men det är fint. Så himla fint att få ha allt detta och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå all överflöd jag fått. Igår hade jag och Patrik hela 2 timmar tillsammans utan att behöva bära eller ta hand om någon annan än varandra, och det var mitt balsam för själen. 

Jag ser med stora ögon och stor uppskattning på alla ensamstående tvillingföräldrar som finns, och ser med svårmod och krypande panik fram emot slutet av februari då jag blir ensam med twinsen på dagarna.

And the race goes on.

Varm mjölk utan honung

En hel månad har gått sedan vi gick från tre till fem. På ett sätt har det gått otroligt snabbt -det känns som om jag i princip endast tittat ned i ett barnansikte dag som natt. Å andra sidan har min fysiska frihet ökat dramatiskt -jag har rört mig mer än jag gjort på många månader tack vare en tjugo kilo lättare kropp och en man som inte räds åt att ta sig an två bebisar på en gång. Friheten är ljuvlig!

Graviditeten var utan jämförelse det tyngsta och tuffaste jag kunnat tänka mig, och bortom det. Det var många dagar jag bara ville gråta men vågade aldrig önska dem på utsidan då idén om dem skrämde mig. Eller snarare tanken om att de inte skulle få finnas de med.

De finns nu i allra högsta grad.

Numera väger de en mycket bra bit över tre kilo och kräver att få ha en mänsklig madrass när de sover. Hemma är det aldrig tyst och vi sover i tretimmarspass. Allt luktar varm mjölk.

Hurra för bebislivet!