Ibland känner jag mig lite snuvad på den där trygga känslan av att få andra barnet. Med tvillingar är det som jag känner att (nästan) få barn för första gången.
Det går fort, det är lite nervöst och jag känner som stort att jag inte riktigt hinner med. Ibland funderar jag på hur jag hann sitta o göra en vagnmobil eller pyssla över lag med Tuva som bebis -det här är full on hela tiden.
Bebisstatus är att bägge väger över 4kg, är över 50cm och har huvuden stora som resten av familjen:)
Mornarna är både ljuvliga och helt hysteriska -oftast vaknar alla vid 6:30 och Tuva kollar barnprogram medan vi bollar barn och försöker dricka kaffe innan det blir kallt.
Det hör till saken att vi blivit benådade med två bebisar som sover extremt lite under dagarna, och vaknar var tredje timme som mest under nätterna.
Men det är fint. Så himla fint att få ha allt detta och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå all överflöd jag fått. Igår hade jag och Patrik hela 2 timmar tillsammans utan att behöva bära eller ta hand om någon annan än varandra, och det var mitt balsam för själen.
Jag ser med stora ögon och stor uppskattning på alla ensamstående tvillingföräldrar som finns, och ser med svårmod och krypande panik fram emot slutet av februari då jag blir ensam med twinsen på dagarna.
And the race goes on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar