Graviditeten var utan jämförelse det tyngsta och tuffaste jag kunnat tänka mig, och bortom det. Det var många dagar jag bara ville gråta men vågade aldrig önska dem på utsidan då idén om dem skrämde mig. Eller snarare tanken om att de inte skulle få finnas de med.
De finns nu i allra högsta grad.
Numera väger de en mycket bra bit över tre kilo och kräver att få ha en mänsklig madrass när de sover. Hemma är det aldrig tyst och vi sover i tretimmarspass. Allt luktar varm mjölk.
Hurra för bebislivet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar