Dagarna innan ett nytt år

Tänk. Dagarna går för snabbt, livet passerar fortare än livet borde och jag flåsar efter -med en tanke om att en dag kommer jag att sitta i en karmstol och minnas allt detta med eftertryck och en enkel tår i ögat.

 Så inte i dag -vi jobbare i halvskift och teet blir alltid kallt. Kallare än då Tuva var bebis och vi inte hade en aning om hur och när att göra vad. Maten är mer snabblagad än jag önskat och grönt, som brukar vara min huvudföda är numera det jag inte hinner tugga ned då en bebis gnäller på axeln och en Tuva bråkar om huruvidaman borde gå på toaletten innan man går. 

Livet upplevs ibland i ultrarapid -en naturfilm där en ormbunke vecklar ut sig, och jag sitter i tv-soffan och förstår hur mycket som måste hänt mellan raderna för att jag fått denna film klippt och färdig för tv. 

Tuva har begåvats med en hejdundrande ögoninflammation och Bastian har en sämre dag, vilket betyder att någon måste hålla honom mycket nära all vaken tid. Leah är som vanligt, vilket alltid lämnar mig med en känsla av föräldraförfall -begär hon det inte orkar jag inte. 

Ryggen värker i takt med hjärtat med dessa kids, hinner inte ett uttjatat ord och tröttheten är  bedövande.

Ändå är vi lyckliga för detta allt i överflöd. 

Allt detta som delar mitt hjärta i tårtbitar. Hur får man tid för tre barn och en älskad man, och samtidigt tid att tvätta sig med tvål och inte bara vatten?

Ögoninflammation

"Ammar som du"

Lunchvila

Ett av de få sätten att få Bastian att sova -gungan

Leah är enkel som vanligt, och alltid sist i kön

Vinterpromenad 

Sex veckor utan hejd

Sex hela veckor har gått sedan tvillingarna kom till oss, och precis som Patrik säger är det ingen hejd.

Ibland känner jag mig lite snuvad på den där trygga känslan av att få andra barnet. Med tvillingar är det som jag känner att (nästan) få barn för första gången.

 Det går fort, det är lite nervöst och jag känner som stort att jag inte riktigt hinner med. Ibland funderar jag på hur jag hann sitta o göra en vagnmobil eller pyssla över lag med Tuva som bebis -det här är full on hela tiden.

Bebisstatus är att bägge väger över 4kg, är över 50cm och har huvuden stora som resten av familjen:)

Mornarna är både ljuvliga och helt hysteriska -oftast vaknar alla vid 6:30 och Tuva kollar barnprogram medan vi bollar barn och försöker dricka kaffe innan det blir kallt.

Det hör till saken att vi blivit benådade med två bebisar som sover extremt lite under dagarna, och vaknar var tredje timme som mest under nätterna.

Men det är fint. Så himla fint att få ha allt detta och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå all överflöd jag fått. Igår hade jag och Patrik hela 2 timmar tillsammans utan att behöva bära eller ta hand om någon annan än varandra, och det var mitt balsam för själen. 

Jag ser med stora ögon och stor uppskattning på alla ensamstående tvillingföräldrar som finns, och ser med svårmod och krypande panik fram emot slutet av februari då jag blir ensam med twinsen på dagarna.

And the race goes on.

Varm mjölk utan honung

En hel månad har gått sedan vi gick från tre till fem. På ett sätt har det gått otroligt snabbt -det känns som om jag i princip endast tittat ned i ett barnansikte dag som natt. Å andra sidan har min fysiska frihet ökat dramatiskt -jag har rört mig mer än jag gjort på många månader tack vare en tjugo kilo lättare kropp och en man som inte räds åt att ta sig an två bebisar på en gång. Friheten är ljuvlig!

Graviditeten var utan jämförelse det tyngsta och tuffaste jag kunnat tänka mig, och bortom det. Det var många dagar jag bara ville gråta men vågade aldrig önska dem på utsidan då idén om dem skrämde mig. Eller snarare tanken om att de inte skulle få finnas de med.

De finns nu i allra högsta grad.

Numera väger de en mycket bra bit över tre kilo och kräver att få ha en mänsklig madrass när de sover. Hemma är det aldrig tyst och vi sover i tretimmarspass. Allt luktar varm mjölk.

Hurra för bebislivet!