Trucker-body

Juli, semestermånaden, bara flög förbi i regnväder och jobbiga nätter.

Tuva fick någon sorts livsångest och började drömma mardrömmar varje natt, och sov halva natten i vår säng. Det betydde att vi fick åka på ordentlig sömnbrist i flera veckor och släpa hälarna efter oss på dagarna. Tack och lov verkar det som om det börjar gå över. Hon sov hela natten i natt i alla fall, men det känns som om vi har några veckors sömnbrist att ta igen. 

Jag skulle kunnat skriva ex antal bokstavsmeter om alla gravidkrämpor jag har redan nu, men för att sammanfatta den rådande känslan så kommer nog det här vara det svåraste jag gjort, fysiskt sett.

Det skrämmer mig faktiskt, en känsla av kontrollförlust och idag tänkte jag på hur en gravt överviktig reumatiker med ryggproblem känner sig. Jag med min i jämförelse minimage känner mig typ så. 

Jisses.

Men, det är fantastiskt att vara gravid. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad och det är hisnande att känna små händer som puttar på två sidor av magen. 

Om lite mer än en vecka har vi tillväxtultraljud och jag ser fram emot det oerhört mycket.

Perspektiv

Grannarna spelar (dåligt) elektroniskt och jag funderar på att det i ett livsperspektiv inte är hiskeligt länge sedan jag bodde på andra sidan jorden och delade hus med Gil .

När jag tittar på mina händer är det för mig svårt att förstå att samma händer har varit på alla dessa platser, med alla dessa människor som ser ut som tiosekunders filmsekvenser i mitt minne. Korta utdrag ur ett par scener är allt de får representera.
Men i de scenerna är allt oerhört nära och utan egentlig tidsrymd. Jag hör det dova gnisslandet av trätrappan och alla röster. Doften av te på torkade mintblad och alla festers eldar ute på fälten runtomkring.
Sen är jag tillbaka igen. Jag undrar vilka tiosekunders jag får ta med mig av nu, sen.

vecka 23

Jag försöker se lite sval ut, obrydd -men inser att jag är ungefär lika stor som i v 30-någonting med Tuva. Veckans behållning är ändå att jag börjat förstå vilken minibebis som rör sig vart. Overkligt.

Jag vet inte om det är en bra idé men

jag har tänkt på att göra ett inlägg länge nu,men jag har varit alltför orolig för att skriva, och livet har tills för ett litet tag sedan rört sig alldeles för snabbt. 

Vi ska få barn, Tuva ska få lite fler syskon.

Vi ska få tvillingar i november:)

Allt är egentligen på ett overklighetsplan. Även om jag tänker på det hela dagarna försöker jag att inte tänka på det alls, eftersom det alltid blir lite som att inte kunna sova på natten -samma tankar roterar i en spiral inuti och ingen kan lösa det åt mig. 

Vi är givetvis jätteglada att vi fått lyckan att få barn igen! Det är helt ljuvligt, asjobbigt och magiskt med att få vara med i tillblivelsen av en människa. Det är häftigt och utmattande. Utan överdrift något som gjort mig till en bättre människa. 

Det är bara rädslan, den släpper mig nog inte på länge.