Och jag har tänkt på bloggen så himla länge att nu klarade jag det, att skriva i min bilddagbok som jag haft sen 2011, sen Tuva fanns i min mage.
Tvillingarna är i runda slängar fem månader, för övrigt är jag 37, Patrik 36 och Tuva 4. Lo hade varit två år och fyra månader nu.
De senaste fem månaderna har jag nog aldrig varit så hungrig, så osminkad, så svettig och så berövad på sömn som någonsin tidigare i mitt liv. Det händer ofta att jag får en krypande, kallsvettig panikkänsla att jag inte klarar av detta, något som alltid avslutas med en känsla av tillfredsställelse att vi klarade det. Att jag är stark och kapabel -något jag aldrig riktigt tror permanent.
I morse, på väg till förskolan -då jag varit själv med alla barnen ett bra tag och då tunnelbanan var sen, storsångsamlingen redan börjat och vi hade cirka tjugo minuter tills dess att jag, Bastian och Leah skulle stå i givakt på Bvc för femmånaders vaccin -sa Tuva att hon inte förstår varför lillebror inte lever längre. "Han dog, som gamla gör". Sa hon. Tusen pedagogiska tankar flög igenom mig om hur barn kan uppleva döden och sorg. Hur svårt och skrämmande det kan vara för ett barn att förstå att barn också kan dö, inte bara de som är jättegamla. Jag försökte svara så öppet och enkelt som jag bara klarade av, och som barn är pratade hon plötsligt om tussilago och när våren skulle komma. Jag var helt slut och kunde knappt andas. Barn är precis så raka och enkla jag önskar att alla var, även jag.
...och nu vaknade smågrisarna.
Vad som upptar oss nu är flytt, jobb, ekonomi, sömn, egentid och ett ständigt pusslande med att allt ska klaffa.
